Åkern

Människornas viktigaste uppgift var att försöka producera födan. Man behövde först och främst ett jordstycke att bruka. Hans Nilsson hade ju först att för hand med dåtida redskap, hackor och spadar, vända ett jordstycke för att kunna odla korn och potatis på sin insyning. Som framgår av kartan från 1888 fanns följande brukningsställen: ”Janken” , Nils Petter, P C Hedman, Jan – Abram, Karl – Bern och Abbe. Alla med vedertagna namn.

 

Holmnabben var ett område lämpligt för odling. Där frös det ej så tidigt på hösten så både korn och potatis klarade sig bra. Därför hade man delat upp den till bönderna i byn. En särskild redogörelse om arbetssättet vid jordstyckets iordningsställande och hur viktigt det var med själva sådden, lämnar Erling Renman. Se kornodling.

Foder till kreaturen slog man på myrar och raningar omkring byn. Myrarna låg ibland långt ifrån. Varje bonde hade rätt till slåtter på myrarna. De var lagfurna och värderade efter det antal höhässjor de kunde ge i avkastning. En del myrar låg nära en mil från byn, varför det blev dryga dagsverken för dem som deltog i slåttern. Men besväret minns man inte lika lätt som trevliga upplevelser i samband med dessa arbetsdagar.

 

Slåttermarkerna utgjordes av gräsmyrar som slogs vartannat år samt bäckängar och raningar, som slogs varje sommar. Det år gräsmyren ej slogs kallades ”fönnår”. Det blev ett viloår för gräsrötterna, jämför träda. Gräset som då växte, fick ligga kvar och utgöra ett slags gödsel för kommande års växtlighet. Den del av detta gamla gräs,. ”fönna”, som följde med årets höskörd lämnade korna kvar. Det gick ej an. Man sopade ihop det och använde det till strö under korna.

Linodling lör ha förekommit – dock i liten skala. Deltagarna här miss Jan-Abrams ”linbrötarställe” i lilltjärn i Elefantbäcken. Där rötades det.

 

Kornodling

För att utöka åkerarealen var nyodling alltid ett utfyllnadsarbete som fanns vid varje gård. Arbetet som helt gjordes för hand kallades allmänt för ”att spada”. Om området som skulle uppodlas var beväxt med grova träd, höggs något år i förväg de rotgrenar av som gick att komma åt så kunde en stormvind bryta omkull trädet och underlätta arbetet.

 

Efter röjning och bränning av befintligt ris, började det som heter ”att spada” Som verktyg användes en järnstör med ögla upptill och något spetsigt nertill, en förhuggaryxa med brett och tunt blad samt ett spadargräv. Spadning började med att en fåra av 50 – 60 cm bredd upptogs, dess djup omkring 30 cm, ett s.k. plogdjup. Torven från ytskiktet lades alltid i botten. Så lades fåra till fåra tills området var uppbrutet. Om marken var stenbunden lades all sten ovanpå den tidigare uppspadade fåran för att sen forslas bort. Så började förberedelsen för sådd. Området kördes nu med ett redskap som kallades aln. Som dragare användes häst men även oxe har använts. Så kördes gödsel ut i små högas som spriddes ut för hand så jämnt som möjligt. Detta kallades allmän för att ”bräj dynga”.

 

Åkern kördes ånyo med aln så gödseln myllades ned och en såbädd blev färdig. Sådd skedde för hand och skulle helst utföras av en i såkonsten kunnit kvinna. Först skulle området uppdelas i s.k. säsvonor av cirka sex stegs bredd. Inom det skulle såningsmannen-såningskvinnan gå fram och tillbaka och så ut utsädet så jämnt som möjligt. Vindstilla väder var en förutsättning för att få gott resultat. Så myllades utsädet ned med att åkern åter kördes med aln. Så harvades med pinnharv för att få bort de sista ojämnheterna. Till sist kördes åkern med åkerbulten, ofta gjord av en trädstam. Ofta satte nybyggaren, bonden, bort spadningen på ackord. Gängse pris i börja på 1900-talet var 50 kr per skälsland på stenbunden mark, har det berättats.

 

För skörd av korn och havre användes både lie och skära ”skerun”. En lämplig lie skulla ha 4 – 5 kvarters längd. En kvarter är cirka 15 cm. Lieskaftet, det s.k. lieorvet, skulle vara försedd med ett liekrag av säckväv eller tunna bräder. Detta krag samlade ihop stråna när man slog med lien så att alla strån föll med axen åt samma håll. Efter kom den som tog opp pkern och band kärvar av halmen. En kärv var ungefär vad som rymdes när armen kupas. Som band användes råghalm eller långa, mjuka björkkvistar. Kärven skulle hårdbindas. Skylning kallades torkningen av kärvarna. Då användes en ståug, släthyvlad av gran, som kärvarna träs på, s.k. snejs. Snejsen sätts rakt ner i ett hål i marken, Ett stöd av en kluven trädgren sätts mot snejsen. Kärvarna drogs så ner över toppen på snejsen som går genom kärven så kärvens axdel kommer växelvis att hänga mot söder och öster och ej nå marken.

När ny skylarna var torra skulle de bäras in i logen. En man försedd med ett skynke omkring hals och axlar, som skydd mot agnar, kröp under skylen, ryckte upp snejsen ur marken och bar den, ofta småspringande, in i logen. Där lade han ner bördan och ryckte ut snejsen så kärvarna lämnades på loggolvet i en hög. På väg ut tog han snejsen med sig och stack in den under loggolvet för att den skulle vara tillhands och torr för nästa år.

 

Tröskningen

En kall vinterdag togs kärv efter kärv och slogs mot en stor träkubbe. Så öppnade man det band kärvarna var hopbundna med och lade ut halmen på loggolvet till ett lämpligt lager. Så tog man slagan, som är en fin björkkäpp ca 170 cm lång. I toppen sitter det ett 2½ tums grovt och 50 cm långt hyvlat björkträ. Där emellan är anbringat en cirka 50 cm lång björkvidja så björkträet kan ledas runt. Med slagan tröskas nu de sista kvarvarande axen från halmen. Så togs halmen in i ladugården för att användas i döjsån till foder åt djuren.

 

Med ett större såll eller rissla av rottåg sållade man så bort kvarvarande halm från kornet. Efter det tog man kastskoveln, en smal träskovel, och kastade in kornet in över loggolvet. Först förll agnarna ner, sen lättkornet sen grovkornet längst fram.

Sen togs finsållen, gjort av torkat kojuver med spenarna kvar invändigt i sållen. Här var borrade lämpliga hål så ogräsfrö s.k. (kan ej utläsas vad p.g.a. dålig kopia) föll igenom. Lätt och mellankorn gick till bastutorkning och kvarnmalning. Grovkornet sparades för sådd för kommande vår under tillförsikt. Årets cirkel var sluten.

Med åren har de redskap som omnämndes under kapitlet ”Kornsådd” förnyats. De första var ju i stort sett tillverkade för hand. Sen inköptes, efter råd och lägenhet, fabriksgjorda redskap såsom plogar, harvar och bulltar.

 

Den första slåttermaskinen inköptes av P C Hedman år 1914. Fritz Hedman köpte byns första traktor i slutet av 1920-talet.

 

Fodret

Kraftfoder fanns att köpa först på 1930-talet. Det var då linfrömjöl. Dessförinnan fösökte man ta vara på olika produkter som kunde tänkas tillföra kreaturen någon näring.

 

Diskvattnet fick man inte slänga bort. Det gavs åt korna. Obs! Inget diskmedel användes. Fett och andra näringsämnen som husfolket ej skrapat tallriken ren på, blandades med vattnet. Detta fick utgöra kraftfoder.

 

En annan produkt var ”döjan”. Det var spannmålsavfall som lades i en s.k. ”döjså”. På detta hälldes hett vatten. När det stått ett tag blev det ett bra blötfoder åt korna. Till ”döjan” brukades även rönnbark eller löv. Detta fick alltså utgöra kraft och mineralfoder.

 

Fångfoder: Tidigt på våren tog man hem unga tallstammar, kapade dem i lämpliga längder och lät hästar, får och getter gnaga av barken inne i ladugården. Det som blev kvar rustades upp till sommarved. Likaså användes bark av rönn och asp till foder.

 

Lövtäckt: Under första världskriget fick bönderna rätt att kvista löv på kronans mark för att dryga ut foderförrådet. Fritz Hedman berättar att han kvistat upp till sextusen lövkärvar en sommar

 

Tröskningen av säden utvecklades enligt följande:

1. Slaga = två käppar av björk sammanbundna med en björkvidja. Två man vid var sin slaga.

2. Logbult, dragen av hästkraft

3. Tröskverk draget med människohand

4. Tröskverk draget av hästvandring

5. Elektriskt drivet tröskverk

6. Oljedrivet tröskverk