En ava från Vindelälven går in och delar byn. Väst i byn fick namnet Rouptokheden, dit flyttade Johan Johansson, kallad ”Janken”. Han fick enligt (bil 1) sitt nybygge från krona till skatteår 1866. Hans söner och barnbarn bröt mark och byggde så
det blev flera gårdar i Rouptokheden alltefter åren gick.
Flarkavan var då, har det berättats, djup med klart vatten som från stora kallkällor däri Stutarbacken och Flarken. Vattnet från bäcken i Flarken var så kallt att ”hä tjälve” läng te tänren då man drack det en varm sommardag. För fiske var avan ett bra notvarp.
När byborna beslöt bygga skola valde de ut en tallbacke intill avan som skolgård, ett trivsamt ställe. Hur många Råstrandsbor och i omkringliggande gårdar som barn om höstarna lekt på avans is bl.a. under skolrasterna, torde utan överdrift sägas vara alla.
Första bron byggde byamännen där avan var smalast, där nu kapellet är. Grova timmerstockar som är kvar i strandplanet berättar därom.Att omvägen dit blev lång från den bebyggelse som fanns, bidrog väl till att när en ny bro skulle byggas, valde man ett nytt broställe intill vägbanken vi har i dag.
Denna bro byggde byamännen samtidigt som de byggde skolhuset, omkring 1900. Att de omkring 10 grannarna i byn orkade med två så stora byggnader samtidigt är förvånande särskilt som gamla handlingar berättar om nödår i 1900-talets början. Denna bro timrades av grova stockar. Första varvet lades ut direkt på avans botten, sedan timrades de varv på varv, till en brohöjd av cirka tre meter. Brobredden var så en lastbil kunde passera, längden uppskattar vi till cirka 40 meter.
Brobygget var väl genomtänkt, ett par öppningar i brons underbyggnad gjorde att båtar kunde passera under brobanan där flottade virkesägarna ut sitt virke från avan ut i Vindelälven.
Trafiken var i början vad vi förstår lätt, men blev tyngre år efter år i brons mer än
50-åriga historia. Inga skyltar som begränsar hjultryck och sån fanns uppsatta,
fast det var allmän väg. Det gällde att ha ”något hov” om hur mycket man fick lasta.
När ett tungt fordon passerade bron sjönk den ner på det mjuka underlaget för att ånyo höja sig när fordonet passerat. Körbanan förnyades med ett varv sågad plank emellanåt.
Vid bron hade byn sin 1 Majbrasa, då kunde brobanan vara torr och fin så ungdomen kunde ta sig en svängom i vårskymningen.
Vi låter Henry Borgström berätta:
Våren tror han är 1939 eller 40, han är på väg att ro över ån till Hästmyravan för att vittja sitt fiskmjärde. Vattnet är högt i älven. När han kommer utanför avamönne, som vi säger, blåser västavere hårt, ån går vit. Då brister håbanne! Att ro i motvere utan håbann är svårare än nån tror. Henry vänder om efter ha insett det nästan omöjliga. Då hör han genom stormen rop på hjälp från avan. Han ror för ”brinnelive”. Hur åran slänter efter den nötta båtkanten förstår vi. Den enda tanke Henry har är att skynda på, skynda på. Åter hör han ropen, då han för ett ögonblick kastar en blick framåt mot bron, ser han ett huvud sticka upp i vattenytan. Smågrabbarna Asplunds, 9 och 12 år gamla, hade fallit för frestelsen att klättra nedför brons timrade sida och bege sig ut på de lösa timmerstockarna, som guppade i blåsten i väntan på flottningen. Leken för pojkarna slutade med att båda hamnade i vattnet. Där kämpade de för sina liv.
När Henry nådde öppningen under brobanan måste han passera några sammankopplade stockar som tjänstgjorde som stoppbom. I brådskan vet han ej efteråt hur detta kunde lyckas, men över kom han. Nu är han framme, han ser ett huvud försvinna under vattnet. Henry kastar sig framåt över båtkanten och lyckas, när han sträcker ner armen, gripa fast i håret på lillpojken som han rycker upp i båten.
Under tiden hade Elliot och Edvin hört nödropen och skyndat till, de rycker loss en bräda ur brons räcke, tursamt råkar de bli kvar en lång krokig spik i brädans ena ände. Med brädan når de 9 åringen (12 åringen?) och krokar fast honom tills Henry når fram med båten och bärgar honom. Henry ror nu i land, pojkarna bärs upp på stranden, de är svårt medtagna efter kampen i det iskalla vattnet, men de kvicknar till så småningom.
Folk strömmar till, mor Ingrid kommer, mycket förskräckt över småpojkarnas tilltag.
Berättat av Erling Renman och Henry Borgström
