Djurbesättningen bestod av någon ko, ett par får och getter. Fjällkon var den mest förekommande. Hästen var också nödvändig som dragare. Det var den nordsvenska hästen som kämpade i dessa trakter med sina lass. Hur djuren utfodrades har redan nämnts.

 

Men hur vårdades djuren? När en ny ko inköptes till en lagård, ”fuse” som man sa, skulle djuret tryggas. Kon trivdes inte. Då lades en brödbit under armen på den som skötte om djuren, vanligtvis husmor eller en dotter i huset. Kon fick denna brödbit och kände då ”teven” av denna människa och blev på så sätt bekant med människans ”tev” = lukt.

 

Om en ko ej idisslade, försökte man få ut ”hjärten” = höbollen av en som gjorde det, gav den till den förstnämnda kon. Denna satte då igång att idissla. Ibland hände det att ”fusfolket” tuggade hjärten själv och gav den till kon.

Efter en kalvning fick ej efterbörden kastas bort förrän efter tre dagar. En doft från efterbörden stimulerade aptiten hos kon. Det bästa var om kon kunde äta upp den – mycket rik på vitaminer.

 

Om kon blev sjuk: Medel mot sår hos djur:

1. Trätjära
2. Sårsalva av kokt beck och flott
3. Urin

 

Torkad galla, gärna fårgalla, användes som medicin för djur mot ”storgalla”. Kravelsjuka och vitaminbrist kunde botas med efterbörden, som är vitaminrik. Mångfaldtorka = magen torkar ihop. Symptom: Mulen var torr och varm. Botemedel: flott och sirap som hälldes i djuren.

 

Så snart det blev barmark på våren skulle djuren ut i skogen. När lövet var som ett musöra stort kunde fåren klara sig ute i skogen. Man brukade bära ut dem.

När humlan surrade klarade sig korna. Men det dröjde tre dagar tills korna kunde finna sig tillrätta i skogen. Korna skulle hem på kvällen för att mjölkas och få vila i lagården. Det blev barnens uppgift att valla djuren. De var getare. Många äldre bybor kan berätta minnen från getartiden. Ofta var de rädda och grät av hemlängtan, De var mellan åtta och nio år. Sex- , sjuåringen kunde följa som getarkamrat. Lite klädda och barfota var många.

 

Det berättas om Frans Bergström. Han blev rädd för en tjur som kom hotande emot honom. Vad skulle han ta sig till? Han fann dock på råd. Tände på lite näver och satte fast det under svansen på tjuren. Modigt gjort. Den tjuren sprang aldrig mot Frans fler gånger.

 

1945 fick bönderna i byn skicka mjölken till mejeriet i Sorsele. Vandringsrättare Mandus Netterstad var mannen som ordnade detta. Transporten skedde med postbilen som senare blev en liten buss och nu är postverkets buss.

Netterstad delade ut nummer till bönderna. Adalbert Eriksson, som bådde längst upp i byn, där Tage Öberg nu bor, fick nr 305. Sen fick varje bonde ett nr var, även om de inte kunde leverera någon mjölk just då. Ragnar Arvidsson, längst bort i byn, fick nr 330. Det blev allstå tjugofem mjölkleverantörer.

 

För närvarande finns elva leverantörer. Mjölkmängden är dock betydligt högre nu än 1945 trots att antalet kor var större då än nu. Råstrand är den största jordbruksbyn inom kommunen.

 

1940 fanns cirka 100 kor – nu 70
1940 fanns cirka 20 hästar – nu 0
1940 fanns cirka 150 får – nu 2
därtill många höns och getter – nu 0.