det ettårig flottning, vilket innebar att timret togs ner ända från Ammarnäs redan första året. Detta beroende på att nu kom motorbåtarna till användning i mycket större utsträckning än tidigare, och det gick mycket snabbare. Laisälvens timmer flottades ettårigt från Granselet ner till sammanflödet med Vindelälven.

Det timmer som under vintermånaderna avverkats och körts fram till älven, skulle

nu flottas ner till kusten för förädling och export.

Flottningen var ett mycket tungt och krävande arbete, men samtidigt fyllt av äventyr och dramatik. För att bli antagen som flottare ställdes stora krav på den arbets-sökande. Ja det var nästan som en mönstring, tyckte vi.Förutom att kunna ro och

ej vara rädd för sjögång, var det ett absolut krav att kunna göra ett ”håband”, där åran skulle träs in. Nu är det många som tycker att det var väl inget högt krav, men säger jag bara – Gör det själv så får ni se! Man skulle söka en björkvidja (liten stam), helst senvuxen för då var den starkast. Med kniven skulle en rand av näver dras av. När sedan vidjan vreds, skalades den ren från näver. Och nu skulle håbandet sättas på plats. Vidjan skulle vridas, träs genom ett hål borrat i ”hån”.

Nu skulle vidjan böjas till en ring samtidigt som återstoden vreds och lindades runt denna. Då var håbandet klart. Det skulle vara snyggt gjort och stadigt, detta för att hålla åran på plats.

Den personliga utrustningen till flottningsarbetet måste förberedas. Före gummistövlarnas tid användes läderskor, så kallade kängskor. Stävarna som satt längst bak i båten skulle ha stövlar som beställdes hos byskomakaren Knut Eriksson i Råstrand. Han har nog tillverkat några par. När man drog åt remsnörningen skulle det följa benmuskeln och bli absolut tätt. Viktigt var att skorna smordes in med fett före användningen, den proceduren upprepades flera gånger.

Sen var det kläderna, mor skulle se till att nödvändiga plagg var hela och rena. Extra kläder togs med i en vattentät tygpåse. Den var inoljad med linolja. Näverkonten skulle också ses över och eventuella reparationer utföras. Den utsattes för hårda törnar må ni tro. Konttillverkare var Johannes i Näverliden. Husmors uppgift var också att se till att det fanns ”flottarkost”, lämplig mat att lägga i konten. Framför allt skulle ett stort stycke torrkött läggas i.

I slutet av maj månad när älven blivit isfri kom budet: - flottarna skulle samlas på anvisad plats, vanligtvis på Stomudden ovanför Sorsele, där ett flottningsförråd lagts upp.

Det blev liv och rörelse bland gubbarna och pojkarna efter hela Vindelälven! Bland förstnämnda fanns en del veteraner som borde nämnas, nämligen Ferdinand Bäckström, Blattnicksele, Alexander och Frits Eriksson, Lillselebränna, Pelle Forsgren, Rågoliden samt Hugo Gabrielsson och Adrian Johansson, Råstrand. Här skulle jag kunna räkna upp många flera med samma vana och skicklighet samt med gott omdöme som båtförare.

När laget var samlat med båtar och redskap på plats, utsåg båtföraren sina båtkamrater, en stävare och en bakroddare, vilken många gånger var en nybörjare med avlagt håbandsprov. Nu gällde det att välja sig en båt, det skulle helst vara en Abraham-Pers båt, det var fina forsbåtar.

Båten var inredd med ett utrymme längst fram som kallades kök. Där skulle reservbåtshakar, spik, sprängkapslar, stubintråd och något kilo dynamit placeras. Därjämte en del småplock.

I den främre stamändan, fören, var det fäst ett rep cirka 3 – 4 m den så kallade fånglinan. Sen var det sittplatser, skottar för förroddaren som var båtförare och bakroddarskotten. På vardera sidan om bakroddarskotten var det fäst en bräda,

s.k. sidobräda, där matkontarna placerades. Denna kunde lyftas bort om så behövdes. Längst bak i båten i aktern, fanns ett säte, stävbrädan, där satt stävaren vars uppgift var att samla virket intill båten till en ”fola” och med båtshaken hälla denna tills den rotts ut i strömmen. Sen skulle i båten finnas en farkstång, som användes till att hålla båten i strömmen bl.a. Den var ungefär tre meter lång och 4 cm i diameter. Den skulle vara släthyvlad. Så en spak cirka två meter lång, grövre i den nedre ändan samt en båtshake för varje man, alltså tre.

En båtshake var smidd av järn som i främre änden var delad till en spets som gick neråt, så kallad huggare, och en spets som var böjd uppåt ”stickarn”. Bakåt var ett platt jaärn med hål i för att spikas fast på en stam från en liten senvuxen gran, kallad båtshakafark. På denna fark skulle barken sitta kvar för att få bättre grepp. En smed som gjorde båtshakar var bland andra f.d. byggmästare Lundström.

I båten skulle även finns slägga, yxa, en femliters skopa som användes både som öskar och potatisgryta. Några bomkoppel fanns också med. Inpå 1960-talet blev det lag på att flytvästar skulle med i utrustningen.

Flottarlaget delades i två hälfter, ett dag och ett nattskift. Skiften pågick mellan kl 7 och 19 och 19 och 7 alltså dygnet runt. Varje skift innehöll vanligtvis 12 till 15 båtlag plus skiftesbas, denne rodde alltså egen båt.

En ”snickarbåt” som på senare tid fördes av bl.a. Vilhelm Lundberg, Avanäs, hörde också till laget. I den båten skulle finnas reservåror, farkstänger och spakar. Föraren av denna båt Snickarn, skulle reparera båtarna som skadades.

Nu var flottningen igång från Stridsmarksmagasinet och nerströms älven. Vattenståndet var högt på grund av allt smältvatten från fjällen, timret flöt snabbt utför, arbetstakten var högt uppdriven för att komma så långt som möjligt innan vattnet började sjunka igen, då blev jobbet mycket tyngre. Timret blev då liggande högt uppe på stränderna, i forsarna uppstod stora timmerbrötar.

Forsränning och lossningar av brötar i forsarna var mycket spännande. När båtlagen kom till en stor fors, rodde man i land, kontarna och kläderna bars förbi forsen. Det kanske var ett annat vattenstånd det här året än förra så man måste ta en annan rännarväg. När en fors skulle rännas vändes bakre delen av båten före. Då kunde båtföraren ha överblick över forsen för att bättre kunna parera de största vågorna och ”busarna”. Dess uppstod av en stor sten i botten som orsakade en väldig våg med bakvatten under. Den medförde ett väldigt sug som kunde dra till sig båten om den kom för nära. Färden genom en sådan ”bus” har nog många erfarit. Välte ej båten fick man i den kvarvarande delen av forsen fortsätta med vattenfylld båt, blöta kläder och vattenkammat hår. Nämnas bör att det fanns forsar som inte fick rännas.

Nu var det brötarna, dessa var väldigt jobbiga. Först skulle man från land avgöra om man kunde lägga fast båten någonstans utanpå bröten och var där. I de fall det lät sig göras, satt alltid båtföraren kvar på bröten där man lagt fast båten. Han skulle ha ögonfäste vid något föremål på stranden för att se om bröten skulle börja röra sig, medan kamraterna jobbade på för att få bort de stockar som höll bröten på plats. Fart blev det när bröten började röra sig. Snabbt till båten! Ut i forsen så långt man kunde för att ej hamna bland de nedrusande timmermassorna.

Så var det brötar som låg så illa till att man endast från båt kunde arbeta för att få loss dem. Då skulle man lägga båten på plats nedanför och med fören mot bröten. Stävaren och bakroddaren skulle hålla båten på plats, medan båtföraren stående i fören med båtshaken måste dra loss stockarna. Blev det omöjligt att rubba en enda stock tog man till den medhavda dynamiten, gjorde en mina som bands på en stång. Sedan träddes stången med minan inunder det svårlösta stället. Stubintråden tändes och med hast avlägsnade sig båtlaget därifrån. I forsar där sådana brötar fanns låg alltid något båtlag kvar ovanför forsen för att om det lag som skulle lossa bröten misslyckades och åkte utför forsen, kunna rycka in och fortsätta.

Nu var ju flottningen inte bara arbete, det roliga var ju matrasterna. Man fick då ro till land, göra en eld och koka mat och kaffe. Då samlades flera båtlag. Medan kaffet dracks och snuset lades under läppen, var det nästan tävlan i historieberättande. Där serverades väl urblekta till hårresande historier.

Ska försöka återge en av de medelmåttiga:

Det var ju brukligt att när man skulle sova drogs båten upp på land och stjälptes,

så kunde man krypa under den och vara skyddad från regn och blåst. Nu var det en båtförare som var så rädd att förlora sin båt att han alltid innan han somnade slog en knut av fånglinan kring handleden. Sommarnatten var varm och skön, flottarna sjönk in i en djup sömn i ovisshet om den fruktansvärda stormvind som uppstått och vräkt båtarna in bland träden. Så vaknade mannarna. – Vad fick de se dessa yrvakna flottare? Jo en vidunderlig farkost som reste sig upp emot den nu ej längre så ljusa sommarnattshimlen. Det var båten med den fastknutna båtföraren, endast iförd nattkläder i svenska färger, dinglande i fånglinan, stiga högre och högre för att sedan till sist försvinna in bland bortjagande mörka moln. Historien berättar aldrig vidundrets återkomst och har han ej återvänt hoppas man ju att lönen blev en välavlönad flottarchefs på någon älvrik planet! Efter en sådan här historia kunde man tänka sig att byta jobb.

Ja flottningen måste ju fortsätta och den pågick i samma spår varje sommar. Men den 11 juni 1942 då övre Trollforsen skulle rännas slutade det med följande tragiska händelse:

Den skicklige och erfarne Hugo Gabrielsson, Råstrand, skulle ensam ränna ner en båt. Denna drogs ner av ett fall och slog runt. Drunkningen var ett faktum. Det var nedstämda kamrater som fortsatte flottningen med samma återkommande fråga – Hur kunde detta hända? Efter fjorton dagar hittades han under den nedre Trollforsen.

Det jag hittills berättat om är långflottarnas och sladdarnas arbete, allt manfolk från byarna utmed Vindelälven följde inte sladden. Nej hemma stannade de som skulle sköta vårbruket. De kunde därjämte arbeta med bomutläggningen och uthållningen i hemmadistriktet. Detta var ju ett mycket viktigt moment för flottningen.

Uthållningen var uppdelad i distrikt, Råstrand var ett sådant. Det tog vid nedanför Torviksforsen och sträckte sig ned till Garggren dit hörde också flottningen av Råstrandsavan. Johan Nilsson och senare hans son Knut Johansson var de som hade ansvaret och basade för detta distrikt.

Bomslanorna som skulle läggas ut var tillverkade av stora grova stammar som med täljyxa var formade, bilade till fyrkantiga slanor. I vardera änden borrades hål. Slanorna sammakopplades med bomkoppel som var cirka en meter, av kraftiga järnlänkar och ett lås i en ände. Detta kallades kedjekoppel. Dessa bommar skulle läggas ut över vikar och avamynningar innan timret började sin vandring nedför älven. Bommarna fästes vid byggda stenkistor samt vakare. Dessa var gjorda av två stora och långa trädstammar som i nedre änden var fäst i en stor sten. Vakarna och stenarna kördes ut på vintern till den plats där de skulle ligga. Stenen och den grövre änden av vakaren kopplades ihop med en grov kätting. Två sådana vakare placerades en bit från varandra. Efter islossningen när dessa sjunkit och bommarna skulle läggas ut, drogs de övre ändarna av vakarna ihop med ett koppel och bommen fästes här. Dessa kallas parvakare. Dessutom placerades även enkla vakare ut. År efter år fyllde de sin uppgift tills de måste bytas ut.

Vid behov av tillfälliga bommar användes ett enklare koppel så kallat kilkoppel. De bestod av två kilar sammanfogat i vardera änden med en kort kedja. Kilarna slogs

in i stockar av flottningstimret.

Uthållarna skulle när vattenståndet sjönk, rensa stränderna från timmer som fastnat. När sladden passerat var deras uppgift att dra upp bommarna på land för

att dessa skulle torka till nästa vår.

Även flottningen rationaliserades. Motorbåtar började användas och särskilt på selen gjorde de ett bra jobb. Men även när virket skulle tas ut från ”idun”  (bakvattnet) under forsarna underlättade de arbetet.

I skogarna började skogsmaskiner överta avverkningarna. Gammelskogen minskade och en hel del yngre skog transporterades ner på älven. Det blev ett tyngre virke och flytbarheten betydligt sämre, vilket medförde mycket sjunkvirke och stort svinn. Oron bland flottarna och den bofasta befolkningen efter Vindelådalen var stor. Vi kan ju tänka oss vad denna sysselsättning betytt. Hur många arbetstillfällen var på väg att försvinna? Vad det ekonomiskt betytt. Ryktet var sant, beslutet kom, flottningen skulle läggas ner och virket skulle med bil och järnväg transporteras till industrin.

Sommaren 1975 flottades Vindelälven från Lappsavan, längst ner i Storvindeln till Vormsele. Denna sommar passerade virket Råstrand för sista gången. 1976 fortsatte flottningen från Vormsele till sammanflödet i Umeälven vid Vänfors. Då

var det nog med vemod som flottarna för sista gången drog upp båtarna på land. Flottningsepoken i Vindelälven var över.

När vi i dag ser ut över Råstrandsselet, faller blicken på en ej allför skön syn av fallfärdiga stenkistor – minnen om vad som en gång varit.

Detta är om flottningen – vad jag själv minns och hört berättas.