Byagemenskapen har alltid varit något enastående i Råstrand. Många utifrån har förvånats däröver, ordspråket ”när en granne vill till kyrkan, vill den andre till kvarnen”, har aldrig slagit riktigt rot här. Varje höst hjälper grannarna varandra med potatisupptagning mellan flera gårdar.

 

Ett arv från Frits Hedman, som var byns alltiallo på den tekniska sidan i många år, har bröderna Maurits och Georg blivit. Om skotern kärvar, värmepannan stannar eller tvättmaskinen pajar, ring någon av dem, alltid blir det någon utväg.

 

En fin tradition åren igenom har varit att samlas och iordningställa majbrasan. Ung och gammal har hjälpts åt, nog har djupsnön och ”survere” ibland gjort jobbet kämpigt, men alltid har det funnits en ”riskäs” å bränn och samlas omkring till Valborgsmässoafton.

 

Andra fina byaträffar är Luciafirandet med sång, tal och risgrynsgröt. En annan årlig sammankomst är Domsöndagens missionsmöte. Skolan fylls med bybor och andra, efter en andaktsstund auktioneras skänkta gåvor bort. Behållningen går till missionen, resultatet är en sporre år från år. Så har vi återvändardagar, älgjakts-festen, söndagsskolfesten som utflykt till Näverliden, varit välbesökta. Att få träffas och prata och umgås, har glatt många. En händelse minns vi många, då byborna m.fl. verkligen ställde upp, året var 1940, så här började det:

 

Kapellet

En morgon mycket tidigt i maj månad, gick budet från gård till gård – Hä brinn däri Oskar Nils! Hela byn kom på fötterna på direkten, den stora timmerbyggnaden, gammelstugan var övertänd. Här var minuterna dyrbara, det nyare bostadshuset var bara ett tjugotal meter ifrån. I hast bildades en kedja av män, kvinnor och större barn, mellan Vindelälven och uppför stegen till takkrönet på bostadshuset. I armen på var och en langades en fylld vattenhink mot huset, i den andra armen åkte en tom hink mot älven. Under någon timme kämpade alla och lyckades rädda huset, fast gnistregnet gång på gång fick fäste i det torra spåntaket. Om brandkår fanns i Gargnäs eller Sorsele är oss obekant, men ingen kom.

 

Den fråga vi ställer oss idag är – hur kunde byborna vara så praktiska att de alla tog tomhinken hemifrån när budet kom? I det nerbrunna huset var byns kapell inrett, där många av byns nu äldre gått i söndagsskola. Nu blev det ett nybygge av ett kapell, ett måste och hösten 1940 var bygget igång. Frivilliga dagsverken från byn och närliggande byar var många, virke, kontanter, kaffe och mat bidrog många med trots att kristiden med inkallelser och ransoneringskort satt sina spår i bygden. Sommaren 1941 var det klart för invigning för sitt ändamål, till glädje för bygden.

 

Sportstugan

En länge närd önskan var att byn skulle få ett utflyktsmål i en sportstuga öppen för alla. År 1957 sattes planerna igång. Ett lämpligt timrat hus från Domänverket inhandlades och en fin byggplats söder om byn på Kåtaberget valdes ut. Att alla trivs med stugan och den storslagna utsikten, för besöken är många det talar stugans gästbok om.

 

Hockeyplan

En annan händelse kommer i minnet där byns fäder tog gemensamma tag, vi var i det glada 60-talet. I byn fanns mycken ungdom men ingen ishockeybana. Länge nog hade de unga kämpat att hålla isbana på älvens is, men eftersom skoldagen var lång blev kvällens fritid mest ett famlande i mörkret. Här fattade de unga ett beslut, en ishockybana skall byggas! Men eftersom deras kassa mest låg i ebb, påverkade var och en sina fäder.

 

Virke inköptes, massor av bräder och stolpar gick åt, det sågades, spikades och alla greps av ungdomlig iver, snart var virket på en utvald plats av skolgården.

Brandkårens mannar från Gargnäs spolade, husmödrarna bjöd på fika. Men nog fanns bekymmer, att spola upp vatten på en motlutande backe, visade sig vara svårt. Här tätades gång på gång med snö och bräder, men dagen efter var planen bara skråvis. Kanske är det här det började, de grå lockarna som många Råstrandsbor i dag bär på. Men till slut lyckades det, planen blev spelklar. Att där spelades med kämpaglöd, spelets alla regler. När äldre bybor tittade dit nån gång, skymtade ofta ett ansikte i utvisningsbåset.

 

Vad har Råstrandsborna idag år 1984 att ta samsatag på? Jo, brofrågan över Vindelälven!

 

Berättat av Erling Renman med flera.