Johan Andersson ”Isberge”, även kallad ”Gamm-Andersson” vandrade en höstafton efter Isbergets branta sidor. Han var på hemväg från det några kilometer längre bort belägna Rågoträsket. Där hade han tidigare under dagen i en kallkällbäck skurit loss starrgräs för tillverkning av skohö. Eftersom han var en kvällsmänniska hade solen redan dalat lågt i väster efter en vacker höstdag.

 

Han berättar så här:
”Han hade kommit där berget stupar lodrätt ner, ett så kallat ”hällflyttj”. Uppe på en avsats där berghällen är renspolad av väder och vind, där ser han i en spricka en glänsande massa som trängt sig ut och hänger likt istappar. Nu grips Johan av en underlig känsla, han känner det bränna likt en eld i kroppen. – Kan detta vara hans livs chans?

 

Han klättrar vigt upp och lyckas efter stora ansträngningar greppa tag runt närmaste ”issitjell” som han säger på sitt Skelleftmål. Han förvånas över att den är böjbar. Han vrider, bänder och bryter, men lyckas inte få loss något.

 

Svetten lackar utför ansiktet, han ser sig omkring efter något att ta till hjälp, men finner ingenting. Handyxan är kvar vid skohöslåttern och vasskniven som han alltid bar på sig, hade hans fru Fina fått låna då hon på morgonen for ut i fågelsnarningen. Just som de sista solstrålarna bryter genom grenverket, ser Johan en sista gång upp på sitt fynd.

 

Skymningen sänker sig snabbt i den täta granskogen efter bergets sluttning. Han skyndar på stegen och känner en viss olust. Under kvällen vid brasans sken, berättar han för sin Fina om dagens upplevelser.

 

Tidigt nästa morgon, mycket tidigt, långt innan höstdimman lättat från de vida myrmarkerna är Johan och Fina på vandring. I ryggsäcken bär Johan med sig den utrustning som han under nattens timmar kommit på att han behövde för att ta vara på sitt fynd.

 

Terrängen är brant, stenbunden och blockig, men Johan och Fina fortsätter oförtrutet sitt sökande. Timmarna går och Fina börjar undra men följer tyst med sin man. Ena branten avlöser den andra, men ingenting är sig likt sen igår.

 

Många dagar den hösten går Johan, och även senare, men aldrig mer hittar han sin skatt.

 

Berättat av Erling Renman