Sommaren var omkring 1920, alla gårdens ungdom var borta i skogen på höslåtter. Ragnhild som var yngst var hemma hos föräldrarna och hjälpte till att sköta djuren.
Så en förmiddag får hon se storasystern Mirjam komma gående hem. Vi förstod att något hade hänt och jag sprang henne till mötes ditte”lede” (grinden) vid sommarfähuse.
Mirjams ansikte var helt vanställt efter dygn av tandvärk. Hur olidligt en malande tandvärk i sommarvärmen ,med ett slitsamt arbete samtidigt kan vara, vet nog bara den som prövat.
Ingen tandläkare fanns, skadan i kindtanden var en djup grop. Alla medel måste tillgripas, pappa Erik gav sig iväg ut och i diket vid myrodlingen fann han vad han sökte, en livs levande groda,( toska kallade vi grodan ibland). Den bar han hem, Grodan lades direkt på kinden där den skulle bindas fast levande. Där skulle den ligga tills den dog, då skulle tandvärken sluta.
Ragnhild minns ej resultatet så här långt efteråt, men inte gick det att tjures och inte vilja vara med. Då sa de äldre ”Lätt hä värk tills du vill val jart (vill bli hjälpt)”!
Ragnhild Rönholm berättade från sitt hem Erik Jans i Rouptokheden.
