Mina starka rötter har jag i Råstrand, där bodde jag till mitt tionde år, inte så lång tid av min levnad, men mitt hem och min vagga stod där. En innerlig längtan att det ändå fått bli mitt barndomshem för alltid.
Men pappa var född med affärsblod i ådrorna, sålde det lilla hemmanet och övergick till annan verksamhet, som tyvärr inte lyckades så bra och utan barmhärtiga människors hjälp, blev det en krasch och tragedi för mina föräldrar och syskon. Men mamma och pappa kämpade vidare genom de svåra åren och fick båda en dräglig ålderdom.
Kom som tolvåring till min faster i Småland, närmare bestämt Blackstad där hon var barnmorska. Jag har sedan acklimatiserat mig på olika platser i södra Sverige. Men när jag kommer upp till Norrland vill jag helst komma till Råstrand och Gaiva, där min farmor bodde även om stugan ej finns kvar. Det är underbart att få gå på barndomens stigar som är förknippade med så många minnen.
Nu skall jag försöka återge några minnen från min barndom. Vårt hem var fattigt som för övrigt alla hem i byn, men jag understryker den starka sammanhållningen som fanns byborna emellan. Vår stuga bestod av ett stort kök, en liten kammare med en öppen spis. Kommer ihåg hur skönt det var när vi var frusna om våra fötter, att få sitta och värma oss och mamma smorde in våra fötter med något fett.
Vi hade två kor, Kusa och Rosa, dom skulle jag ut och valla i skogen, jag kunde nog inte vara mer än sju-åtta år gammal. Rädd var jag att åskan skulle börja dundra, så var jag också rädd för hästarna som dom släppte lös i skogen på sommaren. Min ständiga fråga till pappa varje morgon var – blir det åska i dag? Då tittade pappa upp i himlen och svarade – Inte i dag. Då blev jag lugn, för vad pappa sa var att lita på.
Det är inte så lätt för ett litet barn att hålla reda på tiden, när det är ljust både natt och dag. Så en kväll kom jag inte hem, då fick dom ut och leta var vi befann oss, då var det långt lidet på natten men då var jag på hemväg och gick sjungande bakom våra snälla kor. Det var inte alltid våra kor kunde ge mjölk åt det stora hushållet, då kunde det bli vattvällning, pappas börs kanske också var tom. Men jag vet aldrig om vi svalt, vi visste inte om något bättre.
Till glädjestunderna jag minns var när paket kom från faster i Småland, det var mycket godsaker i paketet. Äpplen delades i små bitar så det skulle räcka längre. När man gick ärenden till någon av grannarna då vankades det en bit hemgjord ost och så en sockerbit, det var kalas.
Ja, så var det de kära besöken hos farmor, det var två mil dit, vi åkte häst, för det hade vi, då stoppades vi ner i släden. Hos farmor fick jag bo vid flera tillfällen, farmor var så god och glad, tänk att bli bjuden på grädde från smörkärnan och hjortron som hon hade i en flaska i skåpet, det var gott må ni tro. En gång gjorde farmor mig riktigt ledsen, hon skulle åka till Småland, för mig var det som om hon skulle åka till världens ände. Då grät jag hejdlöst. Jag trodde aldrig att jag skulle se farmor mer. Men hon kom igen, det var en stor och omskakande upplevelse för henne. När jag skulle åka till farmor gick jag och sjöng, när jag åker till Gaiva skall jag ha dockan i hörnhyllan, då retade mina syskon mig.
Men mina starkaste barndomsupplevelser är väl ändå när denna väckelse bröt ut, hur Gud kom med sin ande på ett mäktigt sätt, hur det grep allas våra hjärtan, ung så väl som gammal. Människorna grät hejdlöst över sina synder, men fick också uppleva frälsningens under, det skedde under och tecken. Mamma blev helbrägdagjord från tuberkler i ryggen.
Berättat av Signhild Bjurenstedt född Sandkvist
