Så här var det i timmerskogen och flottningen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

 

Folk bodde i urusla kojor och med granris som madrass. Då slet man ont i skogen.

 

Så här berättar en gammal skogs och flottningsarbetare:

Den första utsyning av skog verkställdes på olika ställen i socknen av en jägmästare. Utsyning var gemensam för hela byn eftersom det var före storskifte. Man fick några hundra träd som delades på varje hemman efter skattetal. Det blev endast några träd på varje bonde.

 

Stämplingen förlades där skogen var som störst, där skogen stått i lä för västanvinden. Den var lång och lämnade i regel tre stockar per träd och ändå fick ingen stock vara mindre än 17 fot och längre upptill 27 fot eller 29 fot. Det var träd och inga buskar. Om det varit i dessa dagar hade man säkert fått två till tre bitar till av varje träd.

 

Jag minns inte vad uppköparen hette men han betalade 75 öre per träd. Bönderna avverkade sedan träden. Vad de hade för avverkningspris är mig obekant men att det var mycket litet säger sig självt. De var ju alldeles okunniga med sådant arbete och hade de primitivaste verktyg och körredskap. Huggarna hade endast yxa, då hade de så kallde engelska yxorna ännu inte kommit i allmänt bruk. En och annan hade väl senare en stocksåg med en pinne i vardera änden som handtag. Därför måste de bilda huggarlag på två och två man. Den som inte fick sig någon kamrat måste både fälla och kapa träden med yxa.

 

Körarna hade det dåligt ställt med kördonen, stöttingar som fanns på den tiden var enkla. Släpstötting var det effektivaste körredskapet för timmer på den tiden. Men man kunde inte lasta mer än en eller två stockar på en sådan stötting. Stockarna kördes så på släp ned till sjön.

 

Av det kan man förstå att arbetet i skogen var icke blott tidsödande utan även slitsamt. Men tiden gick och därmed förbättrades ett och annat för skogsavverkarna.

Timmerkörarna fick något som kallades ”slekastöttinga”, vilka hade medar som var rörliga i förhållande till överbyggnaden. Det användes också en bakkälke som kallades ”skogsnättjen”, den tillverkades av två tillyxade tjurgranar med en kraftig manke som på översidan var urholkad med plats för tre timmerstockar vilka skulle utgöra botten i timmerlasset. Manken var fastsatt vi medarna med två pinnar, men hålen i manken var så vida att avståndet mellan medarna kunde variera mycket. Detta för att kälken skulle följa med framstöttingen även om vägen var mycket krokig.

 

Livsfarlig kälke
Efter dessa mer eller mindre dåliga don kom så en kraftig timmersläde som kallades bogsläden. Den var väldigt bra som kördon för timmer, särskilt då på långa vägar därför att det inte blev gropar och knölar på vägen.

 

Efter bogsläden kom doningar med en så kallad trillmanke på framkälken, d.v.s. över den fasta manken manken var en extra manke fäst på mitten med en järntein. Detta för att framkälken bättre skulle följa efter hästen. Men dessa doningar var rent av livsfarliga på branta vägar därför att framkälken kunde med lätthet ställa sig på tvären och på ett ögonblick kunde lasset ligga på sidan av vägen. Men olägen-heterna är uppfinningarnas moder, man kom på idén med tistelstången som var en effektiv anordning för timmerkörare.

 

Timmerhuggarens verktyg förbättrades så småningom. Efter den långa stocksågen kom svanssågen som gjorde att en man kunde både fälla och kapa träden.

De första tjugo åren av timmeravverkning var det aldrig fråga om barkning av timret. Huggarlönen var då 10 till 15 öre per stock beroende på skogens beskaffenhet. Först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bestämdes att timret skulle barkas. Då var barkspaden icke uppfunnen varför yxan även användes vid barkning.

 

Dåligt betalt

Priset för huggning höjdes då till 20 öre per stock men då inget träd avverkades mondre än 12 tum i brösthöjd, var det mycket dåligt betalt för huggarna. En hel del stockar var ju 27 fot långa och 18 tum i toppen. En sådan stock var det oerhört arbete att hugga och rundbarka. Men även de minsta stockarna på 17 fot och 9 tum i topp tog sin tid att hugga och barka. Det blev inga stora dagspenningar den tiden i timmerskogen.

 

På den tiden var det också mycket skralt med bostäderna i skogen. Timmerkojorna var hoplagda av några runda timmerstockar med lite mossa emellan. I mitten av kojan var en eldpall uppbyggd. Runt väggarna var britsar av kluvna stockar på vilka man fick sitta och ligga, granris var madrass. Vadmalsrocken veks ihop till kudde. I övrigt förekom inga sängkläder alls. Men trots det primitiva livet i timmerkojan var det inget fel på humöret. Ibland kunde man få färdas åtta till tio km. och mera från hemmet för att komma till timmerkojan. Men man åkte ju skidor och det gick undan. Man var ju ung och frisk och älskade äventyr och mådde gott av amerikanskt fläsk, bagarbröd och starkt kaffe. Inne i kojan och inom skjortan var det alltid varmt. Att lasta ett timmerlass utan handskar på händerna var ingenting märkvärdigt även om det var upp till 20 – 25 grader kallt.

 

Timmerflottningen

Trots det hårda arbetet, den dåliga betalningen och de urusla bostäderna, längtade man ändå till timmerskogen då vintern kom. Lika efterlängtad var timmerflottningen om våren. Det var ett trevligt arbete.

 

Den började först i bäckarna, desto brantare bäcken var desto trevligare var arbetet. Då fick man lossa timmerbrötar på fler hundra, ja tusentals stockar. Då slamret av stockarna och flottarnas hojtande genljöd långa vägar, då var det livat.

 

När man kom fram till de stora selen eller sjöarna med hela timmermassan var det att bomma in hela partiet. Att bomma gick så till att man sökte ut de längsta stockarna och borrade hål i vardera ändan. Sedan gick man till skogen och högg en massa smågranar, ungefär två tum i storändan. Dessa granar lades över en stor eld sedan de kvistats för att svedjas. Därav blev de så mjuka att när man stack in granen i ett hål man borrat, kunde man vrida den så den blev så mjuk att man utan svårighet kunde binda ihop två timmerstockar. Sp band vi ihop timmerstockarna så att de bildade en sammanhängande stockkedja som vi kallade timmerbom, vilken vi drog runt timmernota.

 

Under det en del flottare gjort timmerbommen och bommat in timret, hade andra flottare gjort i ordning en timmerflotte av minst ett dussin stora stockar. Denna flotte kallades ”dragflåtan”. I ett hörn av denna flotte lades några flata stenhällar som skulle tjänstgöra som underlag för elden där flottarna skulle steka sitt fläsk och koka sitt kaffe.

 

En stock sattes nu tvärs över flotten och minst två meter ovanför, den med tre kraftiga stöttor vid varje ända. I mitten av stocken var borrat ett hål. Nu ställdes en minst två meter lång stock i mitten av flotten. Denna stock kallades ”dockan”. Den sattes dels fast i flotten dels i hålet på stocken över flotten. I dockan var två hål vinkelräta mot varandra, ungefär en meter ovanför flotten. I dessa hål sattes sedan spakar med vilka dockan skulle vridas runt, spelverket var då färdigt.

 

I dockan på spelflotten som var fastsatt i timmernotan, fastsattes en fem till sexhundra meter lång tross av hampa, den var cirka två tum tjock. I trossens fria ände sattes ett ankare som vägde åtminstone ett par hundra kilo, vilken på flottarspråket kallades kragg. Ankaret lades i en båt och roddes utåt sjön så långt trossen räckte. Då tog karlarna och kastade kraggen över bord under ett högt TJO HEJ! Det var liksom signalen till männen på flotten att spelet kunde börja.

På spelflotten fanns tio man. Nu tog två man i varje spak och gick runt, runt på spelflotten och trossen lindades upp på dockan och hela timmernotan sattes i rörelse. Detta arbete kallades att spela.

 

Av de tio männen på flotten skulle en fungera som bas och en skulle traktera dragspelet vilket var en oumbärlig tingest på spelflotten. Det gick nämligen mycket bättre för de män som gick runt, runt vid spakarna om de hade musik. Men om det händelsevis inte fanns någon spelkunnig man på flotten brukade man få en flicka från byn som spelade fin, fin dansmusik på en sälgpipa. Den här flottningen kallades bäck- och sjöflottning.

 

Det var att passa på och flotta när vårfloden var som störst. Här brukade flottarna få vaka i två och tre dygn, ett tungt arbetssätt. Älvflottningen var ju lugnare och bättre organiserad. Där var ju skiftgång, dag och nattvakt som det hette. Där var det båtlag på tre man i varje båt, båtförare, bakroddare och stävare. Här var det att samarbeta både i forsen när bröten skulle arbetas bort eller sprängas och på selet när man rodde fola.

 

När jag som pojke fick den äran att följa med långflottningen var det ganska spännande, för dom gamla flottarna skulle inneha flottarkort som det var brukligt en tid. Det var ju gott om folk så basarna fick välja, jag för min del fick följa med Alexander Johansson som bakroddare, tills han slutade i Rusksele. Då var vi bara två mannar på båten ända till Vindeln där vi slutade år 1937.

 

År 1938 minns ju alla äldre som bodde vid älven att det var rekord i översvämning på sina håll. Det kom ”rekan” nedför älven båtar, ängeslador, tvättbryggor och älven steg för varje dag. Ammarnäs med sitt lågland och Sorseleholmen var översväm-made. Jag minns att vi fick rapport varje dag att vara beredd att stanna av flottningen. Jag skall aldrig glömma när vi kom till Torviksraningen, där hade det bildats många brötar, ja det var djupt vatten över en meter eller mera. Då höll det på att gå åt helsike för oss i vårat båtlag. Ett träd blev tryckt av virket över båten och en gren satte sig fast i båtsuda och tryckte ned den men Johan Dahlberg var snabb och sparkade sönder överstbrädan så det slapp. Vi fick ju laga båten senare på dagen, en olycka kan ju hända var som helst.

 

Då man går i dag och tittar nedför älven och ser hur högt vattnet har varit, så kan man få sig en funderare. Som ni äldre minns så var det ganska besvärligt nere vid kusten med vatten och timmer, överallt fick man se hur folk hade surrat fast broar, ja även järnvägsbroar. Militären från I 20 var utskickade för att vakta och eventuellt att spränga. Ja det höll på att bli katastrof den våren 1938. Vi hade en rekryterare från Råstrand som var med den gången, den mannen är Evert Otterhall, nu 65 år (i dag 89 år). Så tiden går, en ung blir också gammal.

 

Jag minns även en olycka med dödlig utgång, det var 1942 då Hugo Gabrielsson, Råstrand, omkom i flottningen i Övre Trollforsen. Han skulle ränna ned sin båt men av någon anledning så for han ensam och drogs in i Uvenfallet. Kamraterna fick se olyckan men kunde ej hjälpa honom. Båtkamraterna var två unga pojkar från byn, Adelbert Eriksson och David Gradin, numera bosatta i Umeå. Jag hade slutat ett skift tidigare och farit hem. På söndagen fick jag höra om olyckan, då kändes set svårt även för mig. Han var min arbetskamrat, alltid snäll och hjälpsam.

 

Berättat av Sigvard Hedman