Jag föddes 1918 på sommaren i Erik Jans gård, huset står fortfarande kvar, ägs nu av Dick Eriksson.

Flaggan hissades för att de skulle förtäljas att en ny medborgare på Erik Jans stamträd var född.

Åren gick, och som det var på den tiden skulle man göra rätt för sig, som äldsta flickan skulle man hjälpa till att se efter mindre syskon och saker man orkade med. Jag tyckte det var roligt att hjälpa till med olika göromål.

Men det händer saker man inte räknar med, men som sätter djupa spår. I juni fick vi en lillasyster, som vi gladdes mycket åt, året var 1929. ”Men säg den glädje som varar beständigt”. I juli månad den 26 dog mor och lämnade sju minderåriga barn, den äldsta 11 år och den minsta 6 veckor.

Det blev bistra och hårda år som följde. En händelse vill jag dock berätta. På hösten började skolan, och det behövdes ett hem till lillasyster. Farfars var till åren och kund inte ta ansvar för henne. Så en familj i byn hette Sandra och Frans Borgström tog hand om henne, vi var tacksamma och glada att hon fick stanna i byn. Men den dagen vi skulle skiljas ifrån henne, går inte att beskriva. Jag följde pappa med henne, pappa ville inte gå byavägen, det kändes för svårt, så vi tog en genväg som hette Kläppstigen. Hon var där tills hon kunde klara och ta vara på sig själv.

Så blev det för oss alla, vi växte upp det har gått bra för oss, inget att klaga över, vi är gifta och har goda och bra hem, så visst har det hänt positiva saker och upplevelse att glädjas över. Byn är vacker och välvårdad och en av de vackraste byarna vid Vindelälven har det sagts. Jag hoppas älven får fortsätta med sitt fina flöde, det är ju en stor glädje för de som lever och bor där.