Två unga män drunknade i Råstrand den 16 sept. 1929

 

Så här var det i Råstrand måndagsmorgonen den 16 september. Samtliga hästägare i byn skulle hämta hem sina hästar från skogen, som hade gått på bete hela sommaren. Nu var det dags att alla hästägare samlades hos Adrians kl 5 på måndagsmorgonen. Seth sa – det skulle passa bra att åka med hans pojkar då dom skulle hämta tjärtunnor- alltså tjärvatten som han skulle ha i trädgårdsgångar, (vägar i trädgården).

 

Vi blev rätt många i båten, men det var lugnt väder så färden gick bra dessa 6 km. Det var ganska grunt där vi skulle ro i land, så jag minns att Rubin och Dan fick stanna på stenarna längst ut, och vi andra följde båten närmare land. Så fick vi skicka båten tillbaka till dom som skulle fara hem. Vem visste att det var sista gången som vi såg varandra i livet.

 

Pojkarna tog sin båt och rodde över till andra stranden där tjärdalen var belägen. Där lastade de på de två tunnorna, sen skulle de ro hem sin last. Men på hemfärden hände olyckan, cirka 20 minuters rodd från tjärdalen skulle dom troligtvis byta av varandra vid årorna, båten blev fylld med vatten. En av tunnorna och båten hade rekt iland, ja även deras mössor hittades där. Den andra tunnan jämte salongsgeväret sjönk till botten.

 

Dan hade sitt fickur med, det hade stannat lite över sex på morgonen. Vi hade ju ingen aning om vad som hade hänt, vi hästletare gick ett tag och letade, sen kom vi överens om att dela på oss. Jag följde Seth och Alexander efter revamyrstigen, dom andra fortsatte att gå utefter båthusbrånan och till Rågoträsket. Vi hade väl gått en cirka 4-500 meter så stannade vi för att lyssna efter hästarna, då fick jag höra hästskällorna, men de tystnade. Då fick jag höra två rop eller hojtning, då sa jag till Seth och Alexander, att nu har dom funnit hästarna. Det dröjde inte länge förrän vi var samlade hos hästarna. Vi gjorde upp eld och kokade kaffe och satt och pratade som man brukar göra vid en eld.

 

Hästarna blev lite ystra av sig, så vi fick locka fast ett par och sela på dom, sedan gick det lite bättre för oss på hemvägen. Så kom vi fram till Hednäs, nu var det att taga fast alla hästarna, vi hade ju Råstrandsavan som hästarna skulle simma över. Vi fick ta två hästar var, en man rodde och en satt på stäven och höll i grimman på hästarna. Det var mycket spännande men allt gick bra.

 

Men här på södra sidan avan (nabben där vi tog iland), träffade vi en mycket ledsen mor, hennes båda söner hade ej kommit hem fast klockan var ett på dagen. Här blev det stor uppståndelse för oss alla, mor grät och gick efter vägen. Men vi kunde inte vända om direkt, vi måste ju hem med hästarna.

 

Farbror Adrian och August var dom första som kom iväg med sin båt. Dom hittade pojkarnas båt som var fylld med vatten på olycksplatsen Stenudden som det kallades, där kronlinjen kommer ner på norra sidan avan.

 

Båten, tunnan och mössorna hade blåst iland. Cirka 40 meter från land hittades de bägge männen i vattnet. En låg framstupa och den andre låg på rygg. Vattendjupet var ungefär 180 cm. Salongsgeväret som dom hade med, låg alldeles intill. Dom andra hann ej fram som skulle hjälpa till att söka, här vid nabben rodde dom iland.

Sen kom Frits Hedman med sin lilla lastbil, dom lyfte upp dom på bilflaket och körde hem dem till Seth Johanssons loge. Där fick dom ligga till dom hade gjort kistorna. Senare på aftonen kom doktor Birke och förklarade dödsfallen.

 

Dagen efter skulle dom göra kistorna, men farfar Alfred som var byns snickare, var så chockad så det blev farbror Alexander och August Hedman som fick göra kistorna och klitmåla dem vita, dom hade en hartass som målarpensel.

 

Så den 18 september, skolan var slut för dagen, lärarinnan Signe kom med hela sin skolklass 40 st. Evert var hemma dessa dagar från skolan, det var ju hans äldre bröder som hade drunknat.Frits Hedman skjutsade dom till Gargnäs kyrka. Vid logen lastade han kistorna på bilflaket. När han kom till stugan stannade han bilen, lyfte ned kistorna och satte dem mittför köksfönstret. Då skulle alla i byn få se dom för sista gången, och med läsning och sång begynte den sista färden till begravningsplatsen i Gargnäs.

 

Ja på den tiden fanns ingen riktig väg genom byn. Färjstället över Vindelälven var vid Isak Johanssons båtställe. Den färja som fanns var liten, men lastbilen var lätt, bara 1500 kg. Färjan skulle ros för hand över älven. Jag kan ju berätta att det var en av de sista körningarna som Frits Hedman gjorde, han var ju så gott som blind, men knepen var många, den som satt bredvid honom drog i hans arm åt det håll han skulle styra bilen.

 

Det var ett par dagar efter i det olycksdrabbade hemmet, gårdsfolket var ute i arbete. Mor Amanda skickade sin 16-åriga dotter Dagny för att koka kaffe. När hon var i köket så hörde hon att någon var uppe på vinden. Hon fick kallfrossa i hela kroppen, det var ju där hennes bröder hade haft sina sovrum. Men hon gick för att se efter vad som var där. När hon stannade och lyssnade blev det tyst, då gick hon ett par steg till uppför trappan, då hördes stegen återigen. Samma manöver upprepades ett par gånger. Då hon kom upp på vinden och tittade efter så var det grannens killing som var där och spökade. Av någon anledning så hade ytterdörren varit öppen så att killingen kommit in och farit upp för trappan. Undra på att hon blev rädd. Så här efteråt så har alla spökhistorier sin naturliga förklaring. Bara man är modig som denna flicka var, att våga gå och se efter vad det mystiska var.

 

Så här berättade August Nilsson efter denna olycka. När vi hämtade hästarna den dagen och satt vid elden där vi kokade kaffe, så blev han knuffad i ryggen ett par gånger. Men han trodde att det var pojkarna som hade nåt hyss för sig, alltså Sigvard och Ivar 14 och 18 år gamla. Men vi hade inget hyss för oss, det var detta som han kom att tänka efteråt, vad det var för mystiskt med hans slag i ryggen. Det var många andra tankegångar som dom äldre talade om i byn.

 

Ett barndomsminne skrivet efter 54 år av Sigvard Hedman.