Genom Råstrands by kom landsvägen från färjstället vid Vindelälven och lämnade byn ”däri Pelles sommarfähuse” (där byn numera har sin majbrasa).

Varje gård hade djur på den tiden, oavsett yrke både lärarinna och handelsman. Alla byns hästar, kor, får och getter skulle då vara ute i skogen på bete, så fort vårens första humla var synlig. Därför fanns en gärdsgård (hagan, som vi sa) som skildr skogsmarken från den odlade marken. Då måste grinden sättas över landsvägen varje vår när djuren skulle ut i skogen.

Alla förstod att det var nödvändigt och ingen protesterade fast det var allmän väg. Trafiken var gles och när en bil kom mot grinden fick föraren stanna, kliva ur och öppna, köra igenom, stanna, kliva ur och stänga grinden efter sig. Likadant var det dag som natt för en del djur som hästar och får gick ute dygnet runt. Att öppna en grind och sen lämna den öppen var en oförlåtlig synd.

Varje pojke som flicka led då av ständig penningknapphet. Här fanns tillfälle för inkomster. Det var en viss konkurrens om jobbet som skulle utföras på ett visst sätt. När bilen kom skulle grinden vara stängd och grindöppnaren småspringande på väg för att öppna. Vid grinden skulle han vara ensam för ingen gav en slant till en ”onghop” som kanske ändå drog vägen fram. När bilföraren körde genom den öppna grinden kunde en liten slant komma genom en öppnad sidoruta, om bilföraren var på gott humör.

En sommarhelg var det bröllop i grannbyn Tväråträsk. Vi låter en av bröderna Karlsson från Vänfors, som var bilägare berätta:

”Jag körde flera turer under söndagen och kvällen, varje gång öppnade och stängde Alfreds pojke Rolf grinden. Han var förutseende och tagit med sig tunnbröd och en burk dricksvatten. Bröllopsfesten drog ut på tiden och när jag kom sista körturen var det långt in på natten, ändå var Rolf kvar däri grinden och öppnade. Då stannade jag och gav honom en ”riktig slant”, för det var ”käraaktigt” gjort.

Berättat av Erling Renman