Äntligen var skoldagen slut. Vad oändligt lång de sista timmarna varit. Alla ögon på fröken Signes 40 skolbarn drogs ständigt till de många små fönsterrutorna på österväggen. –Varför denna oro? Jo – Frits hade under dagen satt igång hos grannen intill skolan ett stort tröskverk, draget av en fotogenmotor. En stor pojk i skolan sa med kännarmin –”Tröskverke är e tokke där självrensande”.

 

10-årige Rolf, 9-årige Erling och 8-årige Einar glömde den ständiga förmaningen att gå gem direkt efter skolans slut. Med stora ögon betraktade de detta underverk som med omättlig hunger slukade den ena kornkärven efter den andra.

 

Erik Nilsson som barnen bar en särskild respekt för, på grund av hans barska uppsyn, matade in kornhalmen med van hand. Frits skötte säckarna, och barnvänlig som han alltid var, lät han oss alla i tur och ordning känna när ”grovkorne” som han sa, strila ner från tröskverket efter handen ner i säcken. Vilken förmåga denne Frits var, trots att han var blind kunde han direkt avhjälpa när något hakade upp sig, ett stopp här, en överfylld säck där. Med hög klar röst hördes hans råd och befallningar över alla andra ljud.

 

Tröskverket var så placerat att den färdigtröskade halmen åkte direkt in genom dörren i Oskars stora timmerloge. Därinne i höstdunklet dammade det storligen. En svettig yngling skottade för livet för att hålla undan den aldrig sinande strängen av tröskad halm.

 

Vi ett lämpligt ögonblick slank pojktrion in genom logdörren, utan hämningar att skolkostymen skulle skadas av miljön, drog grabbarna iväg allt längre in i skumrasket. Därinne längst bort fick pojkarna syn på en gammal handdragen tröskmaskin. I ett nu var alla eniga, vi bildar ett tröskarlag.

 

Vem som skulle vara bas och mata in halmen var på förhand given. 10-årige Rolf var stark – ”mycke stark”, det hade de båda yngre sett och fått känna på, både på skolrasterna och i getarskogen. 8 och 9-åringen fattar tag i veven och med förenade krafter får de fart på vidundret. En mörk sky av damm slog ner över pojktrion. Fortare, fortare gick veven runt. Av farten började maskinen vibrera, och när veven var högst upp var svårigheten stor att få armarna att räcka till.

 

Så på ett ögonblick slant handen på 8-årige Einar och kom in i det helt oskyddade kugghjulet. Handen fastnade, vreds runt och sargades svårt. Nu bar det av hemåt, Sofia tröstade och förband den svårt skadade pojkhanden, så gott det lät sig göras. ”Va hadd je där å göra”? – var de äldres syn på saken. Lika för barn som för äldre på den tiden, en verklig olyckshändelse kunde bara hända i produktivt arbete. Hände något då du gick fåfäng, fick du i stort skylla dig själv.

 

Tålig var 8-åringen, efter någon dag var han åter i skolan. Vilken molande värk i de sönderkrossade fingrarna! Mor Sofia var verkligt duktig, av egna tillverkade förband lade hon nya omslag, plockade bort nagelrester och skinnbitar. Men trots hennes outtröttliga ansträngningar, började tummen och pekfingret att mörkna. Efter cirka en månad började köttet lossna. Nu måste pojken in för läkarvård, kosta vad det kosta vill. Med Gottfrids postbil till Sappetsele och sen turbilen till Sorsele, kom Einar till doktorn.

 

Då tjänstgjorde den säkert mycket kunnige läkaren Dr Melander. När han såg pojkhanden frågade han strängt - ”Varför har du inte kommit tidigare”? Åttaåringen visste svaret, men vågade ej svara - vi hade inge penninga! Läkaren kapade bort pekfingret, lappade nödtorftigt ihop tummen och sa – ”Nu får du fara hem”, men åttaåringen satt kvar. Otåligt frågade läkaren efter en stund varför han satt kvar. – ”ja vill få dräje bort en tann” – det gällde att passa på då resan ändå var betald. Läkaren tyckte nog att lillpojken gått igenom nog för en dag, men tanden åkte ut till sist, och Einar åkte hem igen.

 

- Var detta den gamla goda tiden?