Hösten 1928 började jag skolan i Råstrand, jag var inackorderad hos Oskar Nilsson. Då dog Jan-Fredrik Hedman, jag som inte var från byn kände honom inte. När Nora Oskarsson (Nolsjö) och Ellen Gabrielsson (Gradin) var och skura hos honom i hans kammare, så var Gertrud Oskarsson (Svensson) och jag dit. Jag minns hur rent det luktade av såpa där.

Dom hade kokat blåbärssoppa som vi blev bjudna på. Han hade ju träben och jag minns vad vi tyckte det var egendomligt. Jag minns hur han skojade med oss. Det var den enda gången jag träffade honom. Hans kammare var sammanbygd med vedboden, och vedboväggen var byns anslagstavla där möten m.m. annonserades ut.

Han dog en kort tid efter det vi varit där. Då han låg i sin kista, så gick lärarinnan Signe Olofsson (Eriksson) med alla skolbarnen dit. Vi gick två och två på led. Jag tror jag gick näst främst. Jag gick ju i första klass och vi gick nog ungefär i storleksordning. Jag tyckte Jan-Fredrik var så blek och olik sig, inte som när jag träffat honom, så jag kände inte igen honom. Vi blev också bjudna på någon förtäring, vilket måste ses som något fantastiskt, eftersom vi det året var 39 barn i skolan. Det var ju även andra bybor samlade vid båren. Troligen blev denna sed att gå och se de döda bortlagd ganska snart, eftersom jag inte minns något fler sådant besök av hela skolan under min skoltid. Dödsfall i hemmen blev ju mindre vanliga eftersom sjuka oftast vårdas på sjukhus och avlider där.

Ibland undrar jag om inte människorna då levde i ett mera naturligt förhållande till döden än nu. Jag har inget minne av att jag blev skrämd eller på något sätt rädd, så liten jag var. Döden är ju även en naturlig del av livet.

Berättat av Elsy Hellerud (Renman)