Jag Sigvard, minns väl de många åren som getare. Som 8-åring började jag, första sommaren var 1923. Spännande var det att följa min fem år äldre bror som hette Bror och var ”gammjetar”. Han hade gjort många getarsomrar, så han kunde jobbet. Vi började de första dagarna med enbart fåren och alla lamm som var födda under vintern så de skulle få vana att vara ute. Alla djuren var magra och svaga efter vinterns utfodring som bestod av magert myr- och raningshö, med torrt löv som omväxling. Jag vet att kor dog under vårvintrar på grund av för dålig utfodring.

Jag minns en särskilt svår och sen vår, alla hölador var tomma. Vi plockade renmossa utom skolgården och bar hem. Mor blandade renmossan med agnar från korntröskningen och lite torrt löv i en stor träså, sen slog hon kokhett vatten ovanpå. Så fick det stå och dra några timmar innan djuren utfodrades. På så sätt hölls djuren vid liv till dagen dom släpptes ut på skogsbetet i slutet av maj månad. Efter morgonmjölkningen den dagen satte husbonn koskällan på den bästa kon i lagårn. Ladugårdsdörren stod på vid gavel och i vilda luftsprång for djuren ut efter den långa vintern inomhus.

Varje bonde hade en sommarlagård dit nu djuren flyttades. Alla handmjölkade så det var bara dynggrepen samt ”mjölksete” som behövde ”beras” mellan vinter- och sommarlagårn.

Första getaråret var vi fem getare i byn. 13-årige Rubin fick sluta som getare när slåttana börje, då var han för skadlig att ha som getare, han var ju ”stora karn” och skulle vara i höslått´n.

Byn hade många djurägare, alla hade en koskälla och en fårskälla på sina djur. Det var en väldig musik av skällklang som hördes vida omkring.

Ett getarlag var jag och Bror, ett annat var Arne och Dan. Jag minns en dag kom Källbäcksgetarna Ellen och Gustav och hälsade på oss vid Storvallmyra. Karl-Ottos oxen hade de med sig, han var ilsken på främmande, så man fick ständigt passa sig. Ute på myren kom han emot mig, men med ett par riktiga smällar kring skallen av en björkvidja jag bar på fick han allt vända om.

Att oxen var irriterad på oss hade nog sin orsak, för när tillfälle gavs retade vi honom på alla möjliga sätt.

Jag skall inte klaga över mina matmoror, i getarkonten fanns ofta gobitar som ägg, plättar, metesfisk (nyfångad harr och öring som var kokt), bröd, smör och mjölk. En högtidsstund var det om man nån gång fick göra upp eld och koka kaffe. Men att få ha med tändstickor var ”tjuvenes” för husbönderna var så rädda att vi skulle slarva med att släcka efter oss, att för sådana önskningar som att få ha tändstickor, fanns ingen förståelse.

Getarlönen var mellan 7 och 10 kronor per ko för hela sommaren, för får och getter ett par vantar eller strumpor. Allt lämnade jag till mina föräldrar.

Första åren hade jag knäbyxor, myggen var så svår. Jag fick benen full av sår, ”kråkhacka”. Varken beckolja eller trätjära hjälpte. Efter några somrar blev det bättre, byxbenen blev längre. Skor fick jag gamla avlagda efter ”kärana”, dom var ju alldeles för stora, men det gick bra att täta hålen med näver och sen linda många varv ”strigslarven” (säckväv) kring fötterna. Men så fort jag blev våtskodd, tjippe skon hela dagen för varje steg jag tog.

En stor avlagd hatt skulle en getare ha samt kniven och beckoljeflaskan på bältet. Inga regnkläder fanns, och aldrig på de åtta åren jag var getare fanns det en regndag som var så svår att inte getarn och koen skull till skogen, det var ett måste. En gammal vadmalsrockm sattes på getarongen av husbondens storlek. Varm och skön kändes den på morgonen, men efter några timmars vistelse i regn och ris blev den sur och tung, för att i kvällningen vara en enda plåga.

Utan klocka var det vanligt att getarn var, han fick rätta sig efter solen och mäta sin skugglängd. Två fotlängder per timme (liten getare med korta fötter). Mulna dagar utan sol blev det genast knepigare.

Korna skulle hållas i skogen i det längsta på kvällen, för i sommarladugården fick dom aldrig något foder. De skulle leva och mjölka på det bete som dom kunde finna under vistelsen i skogen.

När kvällsmyggen låg som en grå kappa över koryggarna, hjälpte varken tårar eller svärord eller en lång björkvidja, kohopen fick övertaget och det bar iväg hemåt, fast klockan bara var sex eller halv sju. Dessa kvällar tyckte getarn att husbonden var allvarlig vid kvällsgröten.

Varje söndag for getarna efter Råstrandsavan, för där var mest trivsamt. Vid Brännkläppmyra var en tjärdal i en tallbacke som sluttade ner mot vattnet i avan, ett verkligt ”lusteligt” ställe. Där hade timmerarbetarna en koja, men den blev riven. Så satte vi igång med ett kojbygge. Vi tog med oss såg och yxa och några spikar. Vi timrade ett varv och sen plocka (nappe sa vi) den finaste mossa vi fann och lade dem mellan stockvarven. Gott om virke fanns det efter en stor timmeravverkning tidigare. Släta fina bräder fann vi från den rivna timmerkojan, en sittbräda inne efter vardera långväggen. Rökräppen av tunna hyvlade bräder från timmerkojan fanns kvar, av den gjorde vi dörren upphängd på lädergångjärn från skoskaftet i kängskon.

Kojan var cirka 2 meter lång och en och en halv meter bred med en takhöjd för 10 – 12 åringar. Många av oss minns kojan, den stod kvar i många år. Det var svårt som vuxen att gå förbi utan att sätta sig ned på de nötta sittbänkarna och minnas en stund. I dag går landsvägen över kojplatsen och snart har allt fallit i glömska.

Jag har ett minne från Storbissabäcken. Det var midsommarhelgen 1923. I Råstrandsavan var det högvatten och Bissamyren blöt. Vi jagade iväg fåren vadande och simmande över. En tjurande ko var kvar, så ropade Bror som var äller ”-Hugg tag i korompa, så kom du fortare över”! Sagt och gjort tänkte jag och gav gamkon ordentlig starthjälp efter att ha fattat ett riktigt grepp med högernäven i korompan. Avståndet till den andra strandkanten var drygt, den simmande dragaren blev allt långsammare efter hand i det kalla vattnet. Näverkonten flöt som en livboj över ryggen. Jag fick ansiktet under vattnet och ”hicksne” flera gånger. Som tur var var vi på hemväg men nog hade vi 3-4 km kvar hem.

Ibland for vi med korna på slåttesängarna kring Isbergsbäcken, det var olovligt för där skulle myrhö slås varje sommar. Där i bäcken fiska vi. Att rämm gädda med snara av mässingtråd ingick alltid i getarjobbet.

Det var vanligt att rista in sitt namn vart man kom i ängslador, björkar och aspar. Ibland Sigvard H. Eller G.H.S samt årtal. Det är roligt att se hur mycket som har förändrats när man ser en björkstam från de åren.

Jag tror det var 1928 på sommaren, då skulle alla vaccineras som inte hade gjort det förut och jag var bland dem. Vi vaccinerades i skolan där dom höll till, jag blev sjuk och måste vara hemma från getarskogen. Dom skicka korna i ”villa” (utan getare), de första dagarna kom dom hem, men så en dag var Solros, skällkon, borta. Den var och förblev borta fast dom gick skallgång en dag folket i byn. Men jag fick ju fara tillbaka och get när jag blev frisk.

Fjorton dagar efteråt hittade Ebert Johansson skällkon i Slåttestjärn när han skulle se efter hur gräset på myren hade vuxit. Hade getarn varit på plats, nog hade Pelles kon levt!

Man var alltid välkommen till ängesfolket på myrarna. Ibland brukade man hjälpa dom att dra några stänger eller skära vidjor till band i hässjorna. Upptag skulle tas så nog fanns det göra, men mest roligt var det att koka och dricka kaffe. Ibland var man nog för länge hos ängesfolket, så det blev lite extra göra att leta efter kräka. Dom hade skilt sig åt, fåren och getterna kunde ha farit åt ett annat håll. Tjuvgettren brukade fara hem, nog hittade dom något hål i hagen.

Men de sista åren jag var getare, brukade djurägarna vara tysta mot mig, sa dom något så var det mest på skämt. Jag har inget dåligt att anmärka på mina husbönder.