Året var 1936, byagrannar omkring hade tidigare år haft skidtävlan, och nu stod Råstrand i tur för sin premiär. Intresset var delat, många tyckte att ”fjaskes å plågsä å kappränn” är bra onödigt.

 

Men med en ungdomlig iver var n´Helmer, han var en handlingens man. En solig marssöndag var tävlingsdagen inne. Tävlingsplats var Frans Borgströms gård. En riktig målport var iordningsställd över fähusvägen. Med svart färg på vitt makulaturpapper stod det textat: MÅL!

 

Ett fint spår uppe i Granlia var uppåkt, snitslat med färggrant crepepapper, blått för pojkarna och rött för flickorna.

 

Inbjudan hade gått ut till grannbyarna. Redan på lördagsaftonen kom ungdomarna från Granträsk och Nyhem.

 

På söndagsmorgonen var hela byn i rörelse. Sin egen ”Ingemaridol” hade byn i en grabb som året innan kommit hit som timmerhuggare. Han hette Harry. Mitt inne i en beundrande onghop stod han och vallade sina skidor då han sa - ”Ja, idag ränn jag för Råstrand”, - de orden gick hem.

 

Från Tväråträskhållet kom tuffa killar i bröderna Freddy och Folke, samt juniorerna Kalle och John. Men på damsidan fanns den verkliga kanonen Martina.

 

Seniorerna åkte 7 km banan två varv, juniorerna och damerna samt pojkarna en kortare bana på 5 km.

 

Tävlingsdräkten var valfri, ett par halvhärdasbyxor, en storrutig skjorta var vanligt. Lottdragningen om startordningen var spännande. Klas drog spiken och fick gå ut som förste man. Tidtagartimet Helmer och medhjälparna Ludde och Ferdinand från Tväråträsk, tog fram sina fickur och skrivdon, så var det hela igång.

 

Råstrandsseniorerna Adrian, Bror, Gustav, Knut, Klas och Harry och på damsidan Ingrid, Arvida, Hagar, Dagny och Syster. Juniorerna Adils, Herbert, Rolf, Tage, m.fl. O vilken spännande väntan inför varvningen. De 18-årige Folke från Skoträsk var en hårding, han låg tidsmässigt på samma plats som våran Harry. Nu blev spänningen nästan olidlig. Tiden fördrevs med kaffedrickning och spekulationer över vem som skulle bli dagens skidkung.

 

Då blev han synlig i skogsbrynet den vi väntat på, vilken spurt in mot mål och vilket jubel. Skall hejaropen över Råstrandsbygden ekat någon gång som då? Tidtagarna med allvarsamma miner, räknade under tystnad, så kom då beskedet – Harry hade vunnit! Han slog Folke med någon futtig sekund.

 

Damloppet kom inte i skymundan, byns hopp stod till Ingrid, en flicka med kämpa-glöd. Men Martina från Nyhem och Helga från Granträsk, var riktiga storrännare. Men tala om otur, i brådskan såg int á Helga där tjejspåret tog av från de stora pojkarnas spår, utan hon fortsatte rakt fram. Hur lätt är det att skilja rött från blått blomkrukspapper på en grankvist, när svetten är full öga och pulsen dunk i tinning-arna, på kanske flera hundra.I mål kom hon men ränn 7 km tar längre tid än 5.

 

Nu tog Helmer och Ludde, som de ansvariga de var, sej en riktig funderare. Efter en kort diskussion var de överens, -De här Helga får du göra om när du ha vile en stund, om du vill. 

 

Styrkt av Sandras uppkokta mjölk och smörgåsar, och uppmuntrad av kompisarna från Granträsk och hela publiken. Nu står en ensam tjej klar för start för andra gången under målskynket. Hon tänk nog ”Skam den som ger sig”. De tidigare 7 km hade nog tagit sin del av krafterna, men bronsplatsen blev hennes efter tvåan Ingrid och segrande Martina.

 

Det här drog ut på tiden, men publiken stannade kvar, en sådan dag hade byn aldrig haft tidigare. Några småaktiga bestämmelser i form av inträde, startavgifter, åldersgränser och dopingtester förekom inte då som nu. ”Hä bar å åk” gällde för alla.

 

Cirka en månad efter tävlingsdagen hölls prisutdelning. Klas Svahn hade tagit som sin lott att samla ihop bidrag till prissamlingen. Bidrag gavs efter råd och intresse. Mellan täta led inne i saln´och kammarn hos Frans Borgström, hyllade en stor publik ännu en gång tävlingsåkarna.Pris fick tre första i varje grupp, mest nytto och prydnadssaker. Sista grabben och tjejen skulle ha en stor hembakt rågbulle, ”Jumbolimpa”. En som alltid stått byborna nära var Adrian, han fick tävlingens hederspris.

 

En tjej hoppe in i tävlingen lite oförberedd, i bästa gåbortskjolen. I motlutet botom Lijäla tog hon i lite extra, i ett nu hände det, kjolen brast på ett olyckligt sätt. Väl inne på målområdet gladdes publiken än mer.

 

Snödjupet 1936 var rekord i mannaminne. Skidåkarna åkte härs och tvärs över trädgårdsstaketet tävlingsdagen, kring Borgströms gård. Första maj berättas det att invid den ihoptrampade stigen mellan stugan och ladugården hade en tögrop bildats, där visade Sandra sin bror Frits att toppen på grindstolpen började skönjas. Frits kände efter med käppen eftersom han var helt blind, när han märkte hur högt han stod sa han – ”Hoa se huvvusvag ja val”.

 

Den 18 maj berättas det att våren var helt normalt kommen och det var helt barmark.

 

Berättat av Erling Renman