Baslivsmedel – ett ord vi ofta hör i massmedia. Vad har det varit i vår bys historia? Kornet var det allmänt odlade, av det fick man tre viktiga inslag i kosten bröd, gröt och palt.
Brödet betraktades med vördnad, respekten och omsorgen om dess framställning var stor, allt spill och ovarsamhet skulle undvikas. Att kasta bort bröd var närmast att jämföra med helgerån, eller en form av hädelse.
Denna inställning bottnade säkerligen bland annat i bistra erfarenheter av vad brödlöshet betydde. Många av oss minns berättelsen från vår barndom, om flickan med de fina skorna, som lade ut bröd att gå på över en gyttjepöl på byavägen. När hon trampade på brödet sjönk hon, ingen kunde rädda henne.
När kornet kastades på logen efter tröskningen, skilde man ut tre sorter. Av det tyngsta ”framkastekorne” togs det utsäde, och det som avsågs till grötmjöl, mellankornet till brödbak, även lättkornet fick duga om tillgången var knapp.
Efter malningen i kvarnen skedde en sortering av mjölet. Det som låg närmast kvarnstenen var det bästa och användes till välling och våffelmjöl. År man måste mala av ”frusekorne” tyngdes kvarnstenen ner. Mjölet blev då rikt på ”sådor” blandat med sand från kvarnstenarna.
Kornmjölet går inte att jäsa, därför bakades höst och vår ojäst tunnbröd som åts sönderbrutet i fil eller uppblött i köttspad som blöta.
Bröd som bakats av rent kornmjöl ansågs som ”gobröd”, och avsett för högtidliga tillfällen. I vardagsbrödet blandades ofta potatis. Tid för höstbaket blev det efter potatisupptagningen, då blandades småpotatisen in i vinterbrödet och hjälpte till att dryga ut mjölet.
Blodbröd bakades när tillgång till blod fanns efter slakt. Berättats har det om nödår då mjölet var mest sådor, att man då bakade med mycket het ugn. När brödet hamnade på den heta hällen, reste sig sådorna ur degen och brann som en skogseld i miniatyr.
Så här berättar Nora
Första världskriget gick mot sitt slut, en kännbar brist på en del matvaror hade uppstått. För brödkupongerna på utdelade ransoneringskort, fanns tidvis ej mjöl att köpa. En hård kontroll med hembesök gjordes, för att beräkna böndernas hemodlade spannmålsinnehav. Historier finns om hur en del husbönder försökte gömma undan någon ”kornpjott” för eget behov, undan dessa utsända kontrollmän.
August Sandkvist då bonde i Råstrand, var nu på hemväg från att ha malat en säck korn i kvarnen vid Råstrandsforsen. August kände säkert belåtenhet när han under rodden efter Nedre Sele betraktade mjölsäcken däri ”bakstammen” på båten. Kommen till Storhälla däri Handskforsen, lastade han ur mjölsäcken med varsamhet. Tog sedan tag i båten och drog den uppströms stenhälla. Efter att ha gjort båten och årorna i ordning för vidare rodd, tar August tag i säcken för ilastning. Då händer det, kängskon tappar greppet på den hala stenhällen och Augustmed mjölsäcken i famnen hamnar i Vindelälvens höstkalla vatten. August släpper ej taget om mjölsäcken, han kämpar i strömmen och lyckas till slut ta sig upp på hällan igen med sitt mjöl. Genomblöt ror nu August hemåt med sitt genomblöta kornmjöl. Säkert gick många tankar genom hans huvud under rodden, för där hemma väntade Lina och barnen.
Nu var alla råd dyra, hur skulle mjölet kunna tas till vara. Kommen till båtlänningen däri Oskar Nils var planen klar. Det enda han kommit fram till var att sätta igång brödbak. All tillgänglig arbetskraft i de två familjerna sattes nu in. Eldning i bagarstugan, ingenting var ju förberett. Degstöpning särskild tillredning av jäst i jästskåla. Med vedrustningen minns nora hur barnen hjälptes åt.
Lina och Tilda satte igång tunnbrödsbaket så fort det bara gick. Det bakades av de sammanmalade kornet, ingen siktning av mjölet i kvarnen gjordes. Kvällen och utefter natten och dagen efter bakades det. Hur drygt det är att baka upp en säck mjöl till bröd, vet nog bara den som gjort det.
Berättat av Erling Renman
