Myrhöslåttn´

Hem
Sommar
Vinter
Boende
Att flytta hit
Att hitta hit
Arbete
Ungdom
Webcam
Arrangemang
Produkter
Väder
Lokala tidningar
Intresseföreningen
Råstrands historia
Utveckling
Nybyggarna
Råstrand faställes
Bebyggelse
Isberget
Näverliden
Bondens arbete
Myrhöslåttn´
Kvarnar
Djuren
Slakten
Skogen
Flottningen
Kolning
Tjärdalen
Dikning
Fiske
Jakten
Maten
Skolan
Handeln
Vägarna
Färjan
Flarkavabron
Tegeltillverkning
Elström
Radion
Telefon
Posten
Barnavård
Kyrkan
Folktro
Vädret
Ungdomsnöjen
Dialektord
Ramsor
Föreningslivet
Glimtar 1949
Tankar 1984
Berättelser
Bilder från förr
Smått och gott
Kontakter

 

 

Myrhöslåttern är den näringsgren som förekommit längsta tiden i vår bys historia, från 1796 till 1950-talet, alltså över 150 år.Nu för tiden är året indelat i vad som händer före och efter älgjakten, förr var det delat före och efter slåttanna.

Slåttanna började till fruntimmersveckan under juli, för då var gräset fullväxt, sa

dom som förstod sig på. Vallhöslåttn´ räknas som lindrigt sen slåttermaskinen

kom till användning.

 

Men sen börje myrhöslåttn´. Att få fara åt änges som vi sa, hade alltjämt på oss båna på 30-talet sin spänning. Första dagen var vi ganska bös. Jag minns vi jartes åt att dra se fort vi nådd upp ditte slipstensstånga. O vad tongt he gick, för dem som var äller å skull slip, dem hull ne se fälit.

Lien va sju kvarter lång (ett kvarter = 15 cm), så det dröjde länge innan ena sidan på lien var klar och bettet var avsynat och man fick fortsätta med änner sia.

 

Tillverkaren av slipstensbyggnaden hade fått det så att samma sida på slipstenen låg alltid neråt i den vattenfyllda slipstenshon då den ej användes. En hård fläck

på stenen hade här bildats, och den liknade en kind efter några dagars tandverk. Extra tungt gick det att dra över den knula. Om slipstensdragarens ålder gick gick att skriva med en siffra, nog skulle han begrip va dalasten, ron och sju kvarter var. Onga på den tin skull int fråg så myttje.

 

Första måran var det alltid myttje att bera. Allt skulle lässes på axlän, räfsen, lieorve, matkontn´och filhinken te nevan, ingen fick gå tommen.

 

Lien var inlindad i en strigsäckslarv, dom bar alltid husbonn. Så i en rad bar det

iväg genom skogen efter väl nötta stigar, över sten och backar, spångade surhål

och över gammlågen (kullvräkta träd). Kanske ibland efter flera timmars gång var alla framme vid slåttesmyran.

 

Husbonn började då sätta fast en lie på lieorvet för att sen slå ett brett slag över hässjeänget. Liekraget var fäst på lien och samlade ihop stråna till en sträng, detta underlättade mycket i ihopräfsningen.

 

Nästan alla gräsmyrar skördades bara vartannat år (en årlig höslåtter utarmade växtligheten), därför var gräset uppblandat med vissnat fjolårshö (gammfönna).

Sånt gräs var ”hålbett”, så då tog ”slåtterkarn” av krage för att få bättre sjvung på lien. Då blev de mycket kämpigare för räfsarn, som för det mesta var en hon.

 

Efter några timmars arbete blev det rast, alltid gjordes det upp en eld, vatten hämtades och kaffe kokades. Aldrig tog någon thermos och vatten hemifrån på den tiden. Vatten togs ur kallkällor eller bäckar och sjöar, där man arbetade.

Vid tvåtiden var det middagsmål, det var vanligt att matn´ hadd man alltid vesä. Ofta åts kokt kall fisk eller torrgädda halstrad på glöd, det var en läckerhet. Som efterrätt var en filbryta, långfil och hembakt tunnbröd, söndersmulat mellan valkiga händer, sammanblandat till skedskaftet stod rakt upp.

 

Efter middagsrasten var det hög tid att börja höhässjningen. Om det blev mera hö ett år, sa husbonden – ”Vill di pilk iväg etter virke ti en hässje till”? Den som var varn jobbet tog sig ann att ställa i ordning höhässjan, som ofta stod kvar sen tidigare år. Att vrida fast en björkvidja mellan störarna som skulle hålla höet uppe, att sätta stöd så hässjan stod kvar i höststormen fodrade ett verkligt kunnande.
- ”Du ska anvara hur jag gör, så du lär de nanting”, sa ofta husbonden. Räfsarn samlade ihop höet i stora högar, sen kom den som var höhässjare och formade (fämne) till ett stort runt höfång (höfamn), sa vi. Detta lyfte han upp på axeln med hässjehärvan (en kraftig träräfsa) och gick eller halvsprang runt gungfly och surhål med höfamnen till hässjan.

 

Mellan varje störpar lades tre höfamnar, så ovanpå ett varv till av tre höfamnar,

detta kallades ett dubbelvarv till, så en trästång så ett dubbelvarv och en stång,

sist gjorde man mindre famnar och lade ett varv, detta kallades takvarvet. Till slut lade han en stång ovanpå som skulle hålla takvarvet på plats under kommande blåsiga dagar.

 

Hela tiden husbonn hässjade fick den som var minst i slåttergänget följa efter och räfsa ihop höstråna som lämnades kvar när han lyfte upp höfamnen, detta kallades för upptage. Under blåsiga dagar blev det många höstrån som skulle räfsas ihop. Det gällde att hålla samma takt som husbonn, blev man på efterkälken och börja slarva blev de genast anmärkning.

 

Ungefär tjugo höfamnar behövdes i en dubbelhässja, tre såna hässjor räknades

som en rejäl skrinda hö. Minst sex skrindor hö ansågs behövas per ko för vintern. En praxis var att om det var ett gott gräsår, att en hässja per person i arbetslaget skulle hinnas med varje dag.

 

Dagarna blev långa och på eftermiddan när det var lugnt väder och solen dalade i väster, blev myggplågan svår (åte sa dom som var äller). Däri inrymdes alla mygg, knott och övriga flygfän. Med i utrustningen hemifrån fanns hjälp, den mörka finska beckoljan. Vänd handflatan uppåt, sträck handen allt vad du orkar, ännu mera, den grop som bildas i handflatan var mängden beckolja som behövdes vid varje tillfälle. Detta mått stämmer för barn som för vuxen, liten hand litet ansikte, stor hand stort ansikte. Jag minns skjortkragens färg efter en veckas myrhöslått.

 

En annan sak var att dagen lång gå våtskodd, som vi sa. Mycket praktiskt och vanligt var att ha fotlappar av säckväv, i undantagsfall kunde någon ha ett par halvhärdas strumpen. Ullstrumpor var för skadli att nöt opp och så toves dem ihop. På kvällen när skorna togs av syntes fötterna som barnamunnar som fått fri chokladgodis.

 

Till Mikaelihelgen skulle myrhöslåttern vara avslutad, då hade gräset bleknat. Senslaget myrhö räknades tungstillt. Om höhässjorna var belägna där kreatur fanns på skogsbete skulle ett stängsel anordnas runt varje hässja. Detta tillverkades ofta av torr skog som bars fram, ibland lång väg över sankmarker.

 

Höhässjorna stod ute tills kyla och snö bildat körföre för hästen. De små timrade ängsladorna som fanns på en del myrar rymde ett litet antal höhässjor.

Av väder och vind blev hässjorna bruna till färgen, men stoppade man in handen och drog ut en näve hö var det grönt, torrt och friskt.

 

Hela hösten gruvade sig bönderna för att en mängd snö skulle falla ner över ofrusna myrmarker. De som är äldre kan berätta om dagar, ibland veckor av trampning av blöt snö och surmyrar, för att få till kilometerlånga körspår, som skulle bära en häst över nästan bottenlösa gungfly.

 

Höstar med snö och ofrusen mark, då kom lapparna med sina renar tidigt. Hur många sömnlösa nätter husbönderna hade på den tiden kan vi som lever i nuet ej fatta. På en enda natt då lapparna släppt fram renhjorden på bete, kunde allt vara spolierat, höet nertrampat från hässjorna i gyttja och snösörja, till en värdelös brun massa.Resten var i renmagar på väg österut.

 

Eftersom den odlade marken hemmavid gav liten skörd och ingen handelsgödsel fanns att tillgå förrän Inlandsbanan byggdes på 1920-talet, så fanns det alltid konkurrens om att hyra höslåtter. En krona per hässja betalades gärna i hyra i början av 1900-talet, även om körvägen och vägen för slåttersfolket var en till två

mil eller mera.

 

Längsta vägen till sin myrslått hade August Nilsson några kilometer söder om Tväråträsksjön. Varje resa fram och åter blev fyra mil eller mera. August hade klockan enligt dåvarande sed, ”bonntin” som var en till två timmar före ”borgerlig tid", som man sa då.

 

Han var känd för att vara morgontidig, kl. fem startade han från Lillånäs efter sin klocka, hur länge det dröjde en mulen höst, innan första strimman av dagsljus syntes på hans väg, kan vara intressant att räkna ut. Nog skulle det ”sni” ganska kallt om kinderna så många isbelagda vattendrag han hade att passera. Svårt var det när körföret var besvärligt, häst och körare for illa. Hästen stod husbonn nära, bästa höet skulle den ha. Hästklockan eller som vi sa tjuka, var ofta en släktklenod som gick i arv från föräldrar till barn. Varje hästägare kände igen sina byagrannar

på tjukans klang, som vid kyla och vindstilla hördes rätt långt.

 

Hästtjukan användes bara vintertid, den hade många funktioner, basvägens bredd medgav inte att timmerkörarna möttes. Hästtjukan skulle därför varsla ett möte, så att den som var utan lass i god tid skulle köra av vägen.

 

En sed var att när någon i familjen gick bort genom dödsfall, togs tjukan bort från selen. Hela första vintern efter dödsfallet kördes den häst som hörde till familjen utan tjuka. Kämpigt var det för föraren om ”hä onnesä””, så höskrindan som var hög och ”åvavick” start. Då var goda råd dyra, särskilt om han var ensam.

 

Berättat av Erling Renman

Senast uppdaterad:
2012-07-03 21:14