På transportsidan har stora förändringar skett. Man har hört de gamla berätta om ”bogslädarna” vilka beredde timmerkörarna bekymmer och förarglese. Björnbindslen fanns ej utan stockarna ”sprintades” fast (en järnsprint slogs genom kättingens länk in i stocken) för att därigenom hålla fast den på lasset. Så inrotad var denna metod, att när björnbindslet kom, sprintade ändå körarna timret. För att få bukt med detta tillgrep skogsbolagen böter. Främsta orsaken var väl att ibland gick sprinten av i stocken, och man kan föreställa sig följden när en sådan kom till sågverket.

Getdoningen kom för att stanna i skogarna allt intill dess traktorerna började sitt intåg. Kan någon beräkna de fantastiska mängder virke som transporterats på dessa förträffliga åkdon? Är det för mycket sagt att det mesta, det bästa och största av bygdens skogar någon gång legat på en getdoning?

Här i bygden var Lycksele-doningen, Sandbergs i Forsvik och Hultins i Aspliden tillverkare av omtyckta timmerdoningar. Det var vanligt att ”stortimmerkörare” någon gång lät fotografera sig bredvid ett riktligt timmerlass.

1950 – 1960 – talets ”revolution” i fråga om skogstraktorerna är nog ändå den mest genomgripande i våra skogar. Ett rikt förgrenat skogsbilnät har gjort att avverkning och skogsvård sker mest året runt.

Allt är en utveckling, både på gott och ont. En del av våra skogar är stora slutavverkade kalytor så långt ögat når. Dessa lämnar varken människor eller djur något skydd. Hur skulle de gamla reagerat om de fått göra en nutidsresa genom sina skogar?

Från 1900-talet och cirka 15 år framåt, var arbetsförhållandena inom skogsbruket rätt så likartade, såväl arbetssätt som inkomster. Det var vanligt att bönder, arrendatorer och torpare under hösten begav sig till ombud och bolagskontor för att söka arbete och om det lyckades, ackordera om vinterns avverkning och upprätta och underskriva kontrakt för arbetet ifråga. Det kunde ibland hända att man fick vänta tills efter trettondagen innan avverkningen kom igång, men var det en bra höst och frusna myrar kunde ordnas, kom arbetet igång i början av december eller någon vecka tidigare. Märkligt nog varade avverkningsperioden till påsk. Då började föret ta slut vare sig påsken kom tidigt eller sent.

Omkring 5 000 stockar var en normal kapacitet på en tre – fyra månaders avverkningssäsong med två vändors väg för häst och körare samt två – tre huggare. Variationerna var stora från detta medeltal, beroende på snömängd och väderlek samt skogens beskaffenhet och grovlek. För denna avverkningsprestation blev det en sammanlagd bruttobetalning på mellan 1 500 kr – 2 500 kr.

I början av 1930 – talet kom första avdelningen av arbetarnas fackliga avdelning att bildas, Skogs- och flottning.

Eftersom det var många arbetssökande till skogsjobbet, blev det så att priserna pressades hårt – ibland mycket hårt. Förhållandet i skogstrakterna var ganska likartade. Inkomsterna var ej stora i skogen, så det var svårt att få det hela att gå ihop. Skogsbolagen reglerade råvarulagren utan minsta hänsyn till arbetarnas situation.

Då nu köraren kontrakterade en avverkning, åtog han sig såväl huggning som körning, iordningställande och underhåll av basväg, tumningshantlangning och i vissa fall kojbygge, om nu avverkningsplatsen var för avlägset belägen för att körare och huggare skulle kunna bo hemma i byn, vilket sällan var vanligt. Körarna indelade avverkningstrakten i körarskiften, Så skulle han ha en lastkarl, brosslare som han vanligen kallades. Han skulle ha en fast dagspenning. Brosslaren skulle hugga upp vägar och dra det huggna virket fram till vägarna och sedan hjälpa körarna att lasta. Det ställdes stora fordringar på den personen. Han skulle göra ordentliga vägar och var det djup snö måste han skotta bort så mycket snö att hästen kunde ta sig fram. Flera mindre lass togs så fram till huvudvägen där sen fullt lass lastades för körning ned till avlägget.

Förtjänsten för huggare varierade ofta, dels på dåligt pris, dels på kvaliteten av skogen. Var trädet ruttet i rotändan, kunde huggaren få kapa bort bit för bit, ibland även hela träd. För sådant arbete utgick ingen betalning. För varje intummad stock eller senare per kubikfot utgick betalningen.

Redskapen användes så länge det fanns något att fila och nöta på. Sågen, en s.k. timmersvans, varierade i längd från 36 tum – 42 tum och priset höll sig mellan 8 – 12 kr. Så behövdes en yxa och en barkspade, pris tillsammans cirka 10 kr.

Inkomsterna blev beroende sedan kontrakt tecknats, av prisdiskussion mellan körare och huggare. Hade köraren fått en alltför dålig uppgörelse med skogsbolaget och lite hårdföra huggare att göra med, kunde hans vinterförtjänst bli tämligen mager, Särskild om det blev en svår snövinter med mycket snöplogning. Systemet med dubbla arbetsgivare vållade givetvis vissa motsatsförhållanden, trots att de gick i samma arbete och fick lita lika hårt för brödfödan, Ingen fastställd avlöningsperiod förekom. Köraren fick ut förskott i förhållande till intummat virke. Huggarna fick i sin tur pengarna av köraren efter samma grunder. Slutlikviden för vinterns avverkning fick köraren vänta på tills i slutet av juli – augusti. Om vintern varit besvärlig och prisuppgörelsen dålig, kunde handlaren som lämnat kredit under vintern, för hö, havre och proviant, i regel skaffa sig fullmakt att ta ut sin fordran först hos bolaget, och upptäcka att det inte fanns några pengar att hämta som slutlikvid.

Men det var mer än anställningsförhållanden som skilde körare och brosslare och huggare åt i skogen. Köraren måste vara uppe ett par timmar före arbetets början för att ”still” (utfordra) hästarna. Han tände då på eldpallen och kokade kaffe. I gengäld skötte huggarna den dagliga vedhuggningen för kojlagets behov. Huggarna rättade sin arbetsdag efter gryning och skymning. I kojor där körare bodde fick man finna sig i att de tog i selarna över natten för torkning. Det luktade starkt av svett och häst. Det var mest nordsvenska hästar som användes fram mot mitten av 1930-talet. Då började hästar av blandras (ardenner-nordsvensk) att användas.

Man skiljde mellan väglängderna i en vändas väg, två eller tre vändors väg eller släp (skotkörning). Detta var hur många lass som hann köras mellan skogen och avlägget per dag. Vid släpkörning som förekom i branter, i svår blockterräng och vid kort avstånd mellan avverkningstrakt och avlägg, drogs virket fram på en ”släpstötting, ”skotställning”, på vilken man lade upp stockar till den bredd som stöttingen hade. Så lades kättingarna runt (virket snarades) och sedan lastades ytterligare så mycket man ansåg hästen orkade dra. Så drogs det hela åt med björnbindslet. Vilken teknik! Vilken beräkning dessa timmerkörare och brosslare hade efter många års slit vid lastning utan några som helst mekaniska hjälpmedel, var fantasisk!

Alla dessa jätteträd, uppkapade i timmerlängder upp till 27 fot, nersnöade, fastfrusna i svåra terrängförhållanden och ändå bara att förlita sig till människans begränsade förmåga. Tänk vilka prestationer som skedde i det tysta, utan ett berömmande ord.

Hästar som varit med ett antal år i skogen och som hade anlag för det, utvecklade ofta en förbluffande teknik framför de tunga lassen, I branta utförsbackar häll de emot så det brakade i bakselen, för att inte lasset skulle få överhanden och gå för fort. När sen backen var slut släppte de efter och sprang undan. Man kunde se hur de tog sats i tid inför en motlut eller en barfläck i ”förfalla”. Skogskörningen var rena ackordet och betalningen låg. Det frestade givetvis köraren att ta ut det mesta av hästen, men det förekom sällan vanvård. Alla försökte nog utfodra sina hästar väl med hö och havre, så de skulle orka med det tunga arbetet. Rekordhästar talades det om, som förmådde mer än andra.

Att skogskojorna ute på arbetsplatserna var så primitiva, berodde väl på att arbetstagaren själv fick uppföra dem för en ringa penning. Ett par hundra kronor var nog det högsta beroende på storleken. Äldre har berättat att de varit med om att sätt upp kojan samtidigt som de började avverkningen. Man byggde i regel av rundvirke med mossa mellan stockarna, Ändra till fram emot 1920-talets slut var kojorna ungefär lika dana. En del byggdes ihop med stallet, för på det viset sparades ien en gavelvägg. Var det många som skulle bo i kojan placerades eldpallen i mitten för att ge större möjligheter att laga mat samtidigt. Eldpallen varierade i storlek. Höjden omkring 70 – 89 cm. Den timrades också och fylldes med sten och jord och så var det ett hål i taket. I de gamla kojorna var rökhuven gjord av trä, men detta medförde stor brandrisk varför man började använda plåt istället. I många kojor var det svårt att få ut röken.

Efter ena kojans långvägg var det en lång brits, uppbyggde ungefär en meter från marknivån. Bredden på britsarna var i regel upp till två meter. Botten var gjord av torrt, kluvet rundvirke för att få jämnare underlag. I regel fick framdelen tjänstgöra som sittplats, med en stock lagd efter britsen någon fot från golvet, att ha fötterna på.

Ett fönster så pass stort att man kunde se om det var ljust eller mörkt ute fanns, men under större delen av vintern var det belagt med ett tjockt lager rimfrost. Inredning i övrigt var så gott som obefintlig. Möjligen fanns ett par små bord hopspikade av kluvet virke och ett par säten. Något trägolv fanns inte i dessa bostäder. Möjlighet till någon vidare matlagning i stora arbetslag var begränsad. Ibland kunde ett par stycken gå tillsammans om matlagningsgrejor, kaffepanna, kastrull och stekpanna.Salt fläsk och spisbröd var mat under dagen. På kvällen fick man ju lite mera tid på sig, så då blev det en s.k. kolbulle. Den gjordes av vatten och vetemjöl som rördes ihop till en tjock smet, som hälldes i stekpannan med flott och fläsk och som sedan ställdes på en bädd av kol som grävdes fram ur elden.

Omväxlingen var liten då det gällde mat. Den bestod i regel av spisbröd, fläsk. Korv, margarin, mjöl, ärtor och bruna bönor. Något bättre var det för de som var hemmahörande i byar i närheten av avverkningsplatsen. De for i allmänhet hem till helgerna och kunde få med sig en del lagad mat, men den tillresande arbetaren fick nöja sig med vad han själv kunde åstadkomma. Mjölk fanns knappast att få tag på, möjligen om den körare som man arbetade hos kunde sälja någon. I byarnas affärer fanns inte möjlighet att inhandla och hålla sådana varor som mjölk, kött och grönsaker. Större delen av maten måste förvaras ute i trälådor.

Något torkrum fanns ej på den tiden. Kläder och skodon fick torkas så gott det gick. Sämst var de när snön smälte på våren. Då trängde vatten in, Det kunde bli en tjock smet när inget trägolv fanns.

Under 1920-talets senare del började Kronan (nuvarande Domänverket) svara för skogskojornas byggen och underhåll. Det tillkom en lag, . härbärgslagen, men det drog lång in på 1930-talet innan den fungerade. I mitten av 1930-talet blev det så att kocklag skulle ordnas.

Vi låter en som var med berätta:

Det var inte mycket att välja på nör det gällde arbete, vare sig man var kvinna eller man och skogsarbete var vanligast för männen. Dagspenningen rörde sig omkring

6 – 7 kronor och kostnaden för tre mål mat och kocklönen, som var omkring 40 öre per man och dag, var ungefär tillsammans 1,20 – 1,30 per dag. En kocka klarade matlagningen åt en 10 – 15 man, ibland flera, beroende på vanan. Hennes arbetsdag började vid femtiden på morgonen. Kaffe, frukost och iordningställda matsäckar skulle vara avklarat för att karlarna i god tid skulle bege sig ut i skogen. Ofta var det bara körarna som kom förbi kojan under dagens matrast. Disk, städning, bakning och förberedelse för middag vidtog. Vid 5 – 6 tiden hördes åter hästarnas tjukor och snart fylldes kojan av karlar och seldon. Natten kom med välförtjänt vila och snart började åter en ny dag.

Från en skogsavverkning år 1903 berättas: