Det fanns många kvarnar:

- Dräbbträskkvarnen
- Abbes kvarn i Kvarnbäcken i Hednäs
- Kvarn i Elefantbäcken
- Kvarnen i Råstrands Storfors i Vindelälven. Dit nödgades man ro.

Råstrandsborna byggde denna kvarn 1867. En man, Helling, från Skelleftetrakten högg till kvarnstenarna till denna kvarn. Vi hoppas att den ska bli reparerad och bevarad för framtiden.

En episod från Dräbbträskkvarnen:

Janken, så kallades Johan Johansson, född 1826, Roupstockheden, och hans bror Nils Petter, skulle mala i denna kvarn en dag. De hade då en gryta med sig, som sed var, och kokade gröt åt sig av mjöl som de malat. De hade nog tagit väl mycket mjöl för de blev snart mätta och gröt var kvar i grytan. Hur skulle de nu göra? Kasta bort det överblivna? Men nej, det vågade de inte. Det var synd. Ta hem det? Nej, det var slöseri i att koka för mycket och de skulle bli straffade. Nå, då var det bäst att göra slut på den innan de gick hem. Janken som var äldre, spöade Nils Petter tills han åt upp gröten som var kvar.

Kornmjölet anrättades till gröt, palt, klimp, pannkakor och våfflor. Åren 1867 – 1869 var svåra år. Dessa år kallades ”tre års vinter”. Man nödgades blanda bark i brödet. Även år 1902 var ett nödår. Det var så kallt under slåttern att man måste använda handskar för kylans skull. Byborna skrev ett brev till Landshövdingen och bad om ett bidrag för att kunna köpa utsäde till våren. Svaret kom. De fick inget bidrag, men lån, ty ”den som inte gitte arbete må lida nöd”.

Det berättas även att det detta år var så ont om potatis, att husmor måste spara på den så att man åtminstone skulle kunna sätta fram potatis på matbordet till jul. Det lilla som fanns måste vara kvar till utsäde på våren.