Den var ej i någon stor omfattning, på grund av att leran ej var så riklig. Men det skedde ändå en del tillverkning för gårdarnas behov.

I regel togs leran från Lerraningen, kördes hem och lades i en så kallad lerlava. Där blandades den med sand och vatten, och bearbetades, vilket betydde att man skyfflade om den. Många gånger var det kvinnor och barn som trampade i ler-blandningen med bara fötter, för att få rätt konsistens på bruket.

Sedan tog man det och la det i formar som stod på en bräda, packade ordentligt och en tegelsten blev till. Vanligt mått var tolv gånger sex gånger tre tum, så togs formen bort för att fyllas på nytt. Teglet fick så ligga och torka tills det blev så hållbart att det gick att stapla ihop. Det hände att en del använde teglet i detta skick till skorstenar, men det blev en dålig sådan, för att få bra tegel måste det brännas.

Bränningen skedde i en så kallad tegelgruva. Gruvan lades på väl justerad plats med rör i botten för eldning och sedan staplades teglet på varandra med smärre hål emellan, för att hettan skulle kunna gå igenom. Runtom tätades gruvan med gammalt tegel eller jord, samt småsten på toppen, för att behålla hettan. Gruvan måste skyddas mot vind och regn, därför var det vanligt att dom byggde ett skjul omkring eller lade gruvan i en lada.

Det var noggrant med bränningen och den bevakades dag och natt, samt kontrollerades hettan så det var lika hett överallt i tegelgruvan. Bränningen brukade pågå i tre dygn.

En som hade lärt sig den konsten var Oskar Nilsson. Stenarna av bra bränt tegel höll praktiskt taget hur länge som helst.

I början av 1900-talet började det göras tegel av det bruket, men till ett pris av att dom fick sämre tegel till skorstenar av det.

På 30 - 40 talet upphörde tillverkningen och teglet köptes från tegelbruken.

Berättat av Daniel Oskarsson