Hur långt tillbaka i tiden människor bebott Råstrand kan ingen avgöra. Några fynd är gjorda vilka visar att människor funnits här för mycket länge sedan.
Enligt Ernst Westerlund ska man på södra sidan av Vindelälven vid Råstrand ha funnit stenålderslokaler. Där han man funnit kvarts och kvartsit, skrapor och avslag samt skörbränd sten och fragment av brända ben, sannolikt efter djur.
På södra sidan av Råstrandsavan, öster om byn, har funnits flera eldstäder vilket tyder på boplatser. Samerna lär ha haft kåtaplatser där. Vid Vindelälvens norra strand invid byn antas flera boplatser ha förekommit. Vid justering år 1934 av landfästet för färjestället, fann arbetarna en spjutspets i järn. Denna är inlämnad till Umeå museum av Henry Borgström. Det antogs att här var en gravplats med den avlidnes ägodelar. Intill Hästmyravan, även den på norra sida av älven, har påträffats eldhärdar. Man antar att här har flera kåtaplatser legat. Därav namnet ”Kåtaraningen”. Det kan antas att det var boplats för samer.
På Boholmen intill Handskforsen har påträffats fynd, bl.a. en stenyxa i gråsten, vilken skickats till Umeå Universitet. På Boholmen har även hittats lämningar av skelett. Namnet på holmen säger ju att här har folk bott.
Bror Hedman fann på sin tomt en holkyxa av brons. Detta fynd var mycket intressant för de lärde. Ernst Westerlund anser att denna yxa ”har en klart östlig proveniens”. Den borde därför härstamma från något land öster om Sverige. Frågan är om denna yxa, som är av ananjinobrons har förts in av samer som invandrade till det här folktomma landet efter den kalla perioden i mitten av första årtusendet f. Kristus. Allt detta enligt Westerlund. Landsantikvarie Gunnar Westin framhåller att ”om detta fynd infördes av invandrare till dessa trakter, var dessa då ej folktomma utan bebodda”.
En sägen om en same i Råstrand
Det berättas att en lapp vid namn Jon Sjulsson, kallad Jodna, bodde i Norra Hednäs. Jodna sysslade med jakt och fiske. En sommardag kom två svenskar till byn på södra sidan av Råstrandsavan. De fick då se fisk upphängd till tork på en holme mitt för Hednäs. De vadade över och snappade åt sig en knippe fisk. I det samma blev lappen varse tjuvarna. Han fick brått, vadade över till holmen och knep den ene av inkräktarna, slog ihjäl honom och begravde honom på södra sidan av avan. Begravningsplatsen lär ska ligga någonstans mellan Sigvard Hedman och Roland Arvidssons fastigheter.
Den andre tjuven lyckade fly och undkom därigenom.
En annan sägen; skatten som försvann
Abraham Göransson var ute på sjöfågeljakt på Boholmen. Han såg då en kittel upphängd på en rotvälta. I denna kittel skulle en skatt finnas förvarad, enligt sägnen. Ivrig som Abram Göran var i sin jakt gick han förbi. Han bestämde att han skulle undersöka kitteln närmare när han kom tillbaka. Men ----- då var kitteln borta! Bara grepen hängde kvar. Denna tog han hem till sig och använde i en trähink som användes i hinkflöjeln på gården. Grepen har funnits kvar i Abram Görans släkt intill vårt tid. Nuvarande ägaren (av gården?) , Mauritz Karlsson, minns den från sin barndom.
Namnen
Om Råstrands bys uppkomst berättas följande:
Gargnäs by , som ligger en mil från Råstrand på norra sidan av Vindelälven, blev för trång för den då befintliga släkten Nils Mårtensson. En av sönerna, Hans Nilsson, född 1772, föredrog att flytta sig till södra sidan av Vindelälven, där ännu ingen brukat jorden. Han ska ha bosatt sig på en plätt mellan Mauritz Karlsson och Dagny Henrikssons bostadshus. Året var troligtvis 1792. Byn ska, enligt gamla handlingar, ha insynats som fristående by år 1796.
Den 26 september 1796 delades fiskevattnen mellan dragnäsborna (Gargnäsborna) och Hans Nilsson i Råstrand. Hans Nilsson skulle ensam få behålla hela Gargsele till sitt fiskevatten och halva Krutträsket och i Garga ytterändan till Skohömoran. När Erik Mårtensson, (kusinbarn till Hans Nilssons far Nils Mårtensson) arbeta i Gargnäs skulle han få bruka nät i Gargsele. Ingen annan från Dragnäs skulle få bruka någon not i Gargsele.
Gårdsnamn i byn
1. Råstrand: vad det egentligen betyder är delade meningar om. Vi har fått ett par förslag:
a) byn ligger vid rået – gränsen till en annan socken. Lycksele
b) byn ligger vid stranden av älven, Rå – strand
2. Roupstockheden ska betyda halvö. Det går in en ”idu” = vik i den
3. Hednäs = nybränd hed
Avvittringen ägde rum 1880. Det innebar att byns skifteslag avstyckades från kronomarken.
Vid laga skiftet omkring 1900 – 1905 fick varje bonde sin del.
Tre släkten kom att bebo Råstrands by:
- Hans Nilsson från Gargnäs
- Johan Isacsson från Maltträsk
- Jonas Hedman från Lycksele socken
(Se separata släktregister i slutet av berättelsen, pärmen)
Från dessa tre stamfäder härstammar de flesta nuvarande Råstrandsborna, förutom de äktenskapspartner som kommit från annat hål. Även Jakob Nordqvist bodde tidvis i Råstrand efter 1800. Den 23 september 1805 delades nybygget i Storjukta mellan Jakob Nordqvist från Arnäs och Erik Håkansson från Långsele. Lottkastning företogs och båda förklarade sig nöjda. 1806 klagade dock Jakob Nordqvist och begärde ny delning. Granskning gjordes 1807. Delningen fastställdes av häradsrätten 1808. Båda parterna lämnade Storjukta.
Jakob Nordqvist flyttade till Råstrand och Erik Håkansson till Kraddsele. I Råstrand försvann Nordqvists namn men återfinnes i Sandsjön, Holmfors och Arnäs.
Ett annat namn och också tillkommit (från någon av deltagarna i studiecirkeln?). Detta är Anders Andersson, som kom till Råstrand i början av 1808. Denne Anders Andersson hade en bror som stupade i Finsk-Ryska kriget. Hans kläder förvarades i en konrbod på Jonas Hedmans ägor ändra fram till början av 1900-talet. Denna bod revs och kolades upp 1946 av dåvarande ägaren, Gottfrid Hedman.
Befolkningsutvecklingen
De släkten som bosatt sig i Råstrand har till stor del varit sin by trogna fram till början av 1900-talet. Vissa utflyttningar företogs till intilliggande ”lediga” marker. Johannes Johansson, son till Johan Isacsson, flyttade till Näverliden, cirka 4 km söder om byn. Det var omkring 1880. Han bröt mark där, och senare hans söner Viktor och Otto. Viktor var gift med Hedda Johansson och Otto gifte sig med Svea Johansson. Fruarna var från Råstrand. Otto med familj flyttade till Gubböle (Umeå) på 1940-talet. Den siste som lämnade Näverliden var Viktor Johansson, son till ovannämnde Viktor. Det var år 1952 och han flyttade till Råstrand.
Isberget ligger cirka 8 km söder om byn. Om vilka som flyttat dit berättar Erling Renman i ett följande kapitel. Bror och Bertil Isacsson emigrerade från Råstrand till Amerika 1926 och Johan Hedman omkring 1950.
Männen från Råstrand har vid skilda tillfällen deltagit i skogs- och vägarbeten på olika platser i landet, men deras familjer har stannat kvar i byn.
Först i slutet av 1950-talet flyttade ungdomarna från byn. De blev tvungna att söka sina uppehällen på andra platser, främst i Umeå. Även en del familjer blev tvungna att flytta från byn för att klara sin försörjning. Adalbert Eriksson och Andreas Holmlund flyttade till Umeå med sina familjer.
Några lappvallar intill Råstrand
Gnepoketmyran
Rudtjevallen
Storvallen
På dessa platser brukade samerna stanna upp på sina vandringar från fjällen ner till kusten.
Råstrands bybor har aldrig legat i fejd med varandra. Byn har rykte om sig att vara en by där man försökt (och försöker) hjälpas åt.
Skildring av ett nybygge 1885, av Sigvard Hedman
I början av 1880-talet utbröt en skogsbrand i Råstrand (Flarkliden). Efter branden gick Jonas Hedman och tittade på när korna gick där på bete. Han började kalla platsen för Rolebrånan, för att korna gick där och betade så roligt (lugnt). Han tyckte också att platsen var utmärkt för en nybyggare.
1885 började han spada upp det första potatislandet där. När yngste sonen Gustav, född 1865, död 1932, gifte sig byggde han ett hus som var 10 meter långt och 7 meter brett. Han byggde också en ladugård med plats för tre kor, en häst och några får. Han döpte om platsen till Lijäla.
Han bodde där med sin hustru Kristina. De fick sex barn varav fyra överlevde. Den äldsta fick namnet Alexandra. Hon föddes 1887. Sedan föddes August 1891, Frida 1895 och Fritz 1897.
När yngste sonen Gustav gifte sig körde han själv, på bröllopsdagen, till Malå med sin blivande hustru Kristina för att vigas. Under färden fick han ett strå från hästen i sitt öga. Han försökte få bort det från ögat men ingen kunde se det. Senare på veckan for han till en s.k. ”gnuggar-käring” som fanns i Skellefteå. Det blev en lång resa men det gjorde ingen verkan. Gustav blev helt blind på båda ögonen. Vid storskiftet 1901 – 1905 blev Gustav tilldelad ett annat skifte i byn som hette Bränna.
Där bodde en annan nybyggare som hette Nikanor Lundgren. Han hade ingen skatt i byn så han flyttades till Staggträsk. Ladugården på Bränna var så liten att hästen inte rymdes där utan den fick Gustav ha i sin kammare. De kunde inte heller använda brunnen eftersom Nikanor hällt dynga di som hämnd för att han tvingades flytta från byn. Gustav flyttade därför tillbaka till sitt hus på Lijäla 1901.
Yngste sonen Fritz var fyra år då de flyttade till Bränna. Han är den ende som lever av syskonen. Han har varit en mångsysslare – jordbrukare, sågägare (sågen vid Leraningsviken), lastbilsägare, tröskare, vedkapare. Allt detta har han skött perfekt, trots att han som ung och nygift blev blind på båda ögonen i slutet av 1920-talet. Alla har varit förvånade över Fritz förmåga att sköta vedkapningen och tröskningen trots sitt handikapp. Fritz och hans hustru Helmi hade tio barn.
(När det gäller Fritz Hedman vill jag som renskriver detta, Monika Ralsberg, lägga till att när jag var född på våren 1946 hade Fritz gratulerat min pappa, Lennart Gustafsson, till 100 par nylon-strumpor).
