Om hösten sedan skörden var bärgad, innan tjälen kom i jorden skulle tjärrötterna huggas, då kunde man bryta loss en del som satt fast i jorden. Så skulle rötterna lompas, det vill säga huggas sönder så pass att det gick att bära ihop dem i högar, som lätt gick att hitta på vintern sedan det snöat.

När så myrarna frusit till så man kunde köra med häst över, och det snöat tillräckligt , då var det att köra hem rötterna. Dessa kördes till en förut utsedd plats som passade.
Det var vid kanten av en lagom stor backe, stor backe sär det gick lätt att bygga tjärdalen. Ena sidan utgjordes av backen, så ställdes långa slanor på den ena sidan så att det blev en stor trattformig anordning. Så klövs lagom stora stockar och lades som rote mellan slanorna, rotet lades tätt mot varandra och täcktes sedan med granris, så att jorden inte skulle rinna igenom.

Nu skottade vi dit jord ca 30 cm över hela delen som vi räknade med att veden skulle ligga, Jorden måste packas ordentligt så att den blev så tätt att inte luften skulle komma igenom.

När så veden var hemkörd skulle den grovhuggas och staplas, dels för att den skulle torkas och för att veta hur stor tjärdalen skulle bli. Det räknades i famn 1,8 meter gånger 1,8 meter i fyrkant.

När veden torkat var det dags att hugga den i finare bitar, spörna veden. Den raka veden höggs till smala trän och den krokiga till små bitar, som kallades knuster.

I botten på tjärdalen lades en rätt grov bit av en stock ca 1 m lång och ca 10 tum grov, innan dess hade pappa borrat ett hål på den med husnavarn, cirka en och en halv tum grovt och på sidan som skulle vara upp skulle det vara huggit in en fyrkant 10 gånger 10 cm, samt spikat fast ett rör av brädor som var så långt att det räckte jäms med jorden som var packad på rotet. Så tog vi barken på en gran som savade, den skulle vara kvistfri och ca 80 cm i omkrets.

Det blev ett stycke 80 gånger 80 cm som lades nederst över röret och ett hål gjordes som passade så att tjäran kunde rinna ner. Så lades ett takspån, en ring av den långa veden först sedan av knustret, så fortsatte vi ring på ring tills all ved var nedburen. Nu täckte vi veden med tunn skogstorv och lämnade var små gluggar där vi skulle tända på, även i toppen hade vi en öppning för att det skulle gå lättare att få upp elden dit. Nu satte vi en ränna under dalen till det hål som var borrar i bottnestocken, den var gjord av en urholkad stock, nederst borrades ett hål och under statte vi en anordning gjord av en träbit som passade till hålet i tjärtunnan, den benämns sko.

Nu passade vi på en dag när det var lugnt och fint väder och tände på tjärdalen. Vi tände på runtom på en gång, det tog ej så länge förrän elden slog upp i toppen. Nu fick vi ett styvt arbete med att hålla elden under kontrol, överallt där elden slog upp lade vi över med torv.

På morgonen dagen efter var pappa och kollade i tappen under dalen och sa ” Nu dröje int se läng förrn tjerun kom, för det ha vurte blött däri håle.”

Så hände det också och med tiden bildades ett så tjockt lager aska över veden att det inte behövdes mer torv, det var bara blåeld tungor som rörde sig över tjärdalen, det var en gas som trängde igenom askan och tog eld när den kom i kontakt med luften.

Efter fem dygn var tjärdalen bränt färdigt, och vi fick 17 tunnor prima dalbränd trätjära, som vi sålde och fick ett bra kassatillskott. Dessutom en mängd smideskol. En tjär-tunna rymmer 160 liter.