Vi försöker återge Ottos (född Näverlipojke) berättelse:
Skolgången var några terminer för varje barn, för att göra skolvägen närmare hade vi gjort ”anörja” som rättest på skolan däribyn, rätt över lia.

Nu var vi kommen så långt att lillstinta Selma gick i skola. Att ränn ensammen i mörkerskymningen genom granskogen, var säkert påfrestande. För Selma var nu skoldagen slut, hon sticker in kängskorna i skidölja på de hemgjorda skidorna och tar rännkäppen.

Nästan alla vuxna som barn använde bara en stav. Skidutrustningen passade inte för stakåkning. Selmas skidspår går förbi logknuten hos Erik Nilsson. Där på söderväggen är en stor glugg i timmerväggen, där sticker en del kornhalm ut. Flickan sträcker ut handen och tar vad som ryms i handen, det liknar en liten bukett när lillflickan skyndar hemåt. Kommen in i den täta skogen sätter hon ett halmstrå här och ett där, o va fint det blir på de av rimfrost klädda grenarna. Selma känner säkert glädje och vägen blir ej så lång.

Men efter någon dag kommer Erik skidandes till Näverliden. Att morbror Erik var svettig och irriterad såg vi genast. Efter den sedvanliga handhälsningen ( Tack för sist ) på vuxna, kom hans ärende fram. Han ville att Johannes och Maria skulle veta hur tanklöst Selma handlat. Tagit stillninga olovanes borti lon å dräje bort åt skogen. Vi som var äldre förstod genast.

Erik som var barnkär var säkert ej elak på lillflickan, men som morbror kände han ansvar för Selmas Handling och ett sådant slöseri måste genast tillrättaläggas.