Björn, varg, lo och bäver förekom alldeles in på knutarna. Bävern bökade och bygde i Elefantbäcken, som ju rinner mellan Henry Borgströms hus och skolan.

Järv, utter och mård finns fortfarande, likaså gråfåglar som tjäder, orre, järpe och ripa.

Räven jagades mest för skinnets skull liksom i våra dagar.

Ekorren - (ikorren som han kallades ) mest för köttets skull. Ekorrsoppa var en vanlig maträtt.

En varghistoria:
Någon från Hans Nilssons hus skulle köra hem hö. Han upptäckte då vargspår i snön. Om en stund såg han vargen framför sig. Denne gick till anfall, men trycktes ned i snön med hjälp av en " hässjehärva" (räfsa) tills någon kom till undsättning. Den som blivit anfallen hade blivit biten och klöst i handleden, dock inte så allvarligt. Detta hände vid Nymyrliden.

Fångstgropar fanns det flera av:
Vid Bojmosavan för älg och ren
På Granknöusen.
På Kåtaraningen.

Lodbössan var nog det vanligaste jaktvapnet. Det köptes från Norsjö.

Erik Nilsson berättade för byborna att hans bössa en gång blev skämd. Han hade lånat ut bössan med sitt eget blod. Sedan dess var bössan skämd = obrukbar.

Följande berättat av Algot Eriksson, Vekarn:
För en 35, 40 år sedan var det ej som nu dom gick ut man ur huse under älgjakten och att dom hade vissa områden dom fick hålla sig inom, utan det fanns endast någon här och där som jagade älg. Dom övriga jaktintresserade jagade mest småvilt. Fågel och ekorre fanns i överflöd och kunde ge både mat och pengar till de stora hushållen.

Dom som däremot jagade älg hade det icke för överflödigt alla gånger om än de kunde xxxx över milsvida områden, de kunde många gånger ingen älg träffa på, men så ibland så kunde ju jägaren träffa på nått villebråd så de kunde ju ändå lyckas att de fick fälla nått djur och vid sådana tillfällen kände jägarna både glädje och stolthet och särskilt den som få vara den lycklige att skjuta älgen.

Men de va nu som det verkliga mandomsprovet kom in i bilden, för många gånger kunde de ju vara från en halv till över en mil att bära köttet å den ene ville ju ej vara så mycket sämre än den andre. Följden blev den att det blev lastat för mycket så att kroppen blev så sönderbråkat att det tog mer än en vecka innan man började känna sig som en människa igen.

Vad som tilläggas bör är att jägarna ej hade förmånen att under jakten av så stora bekvämligheter, för de att lägga i matsäcken för sig själv och hunden för flera dagar upp till en vecka. Sommar och vackervädret gick det väl an, men på hösten när det var snöslask och regn, göra upp eld under någon gran, täcka sig i den mån de var möjligt och lägga sig på en granrisbädd å försöka somna nån stund de är de mörka minnen jag har av dessa jaktfärder.