Var det större djur som hästar, kor och tjurar anlitades byaslaktaren, som var mera van vid slakt. Det fanns ej slaktmask, utan oftast användes yxhammare, ibland salongsgevär.

Man försökte göra slakten så hygieniskt som möjlig, och med stor skicklighet togs allt tillvara. Tarmarna krävde mycket arbete innan de var ena.

När djuret var slaktat då uppstod problemet med köttets förvaring. På sommaren saltades det ned i tunnor, höstslakten skedde i regel så sent på hösten att kylan kunde användas som bevaring av köttet. En stor trälåda ställdes i ordning, där varvades kött och snö om vartannat, så var det vara att önska till en högre makt att tempera-turen inte gick till över noll, hände detta kunde det uppstå väldiga bekymmer.

Sen kom konsten att konservera in i bilden, då tyckte alla att fövaringen av köttet var löst. Nog var det bra men även det hade sina nackdelar, för det värsta var det en odryg förvaringsmetod då det ofta var svårt att i burkana lägga in lagom med kött för förbrukningen. Så kunde det hända efter ett par veckor upptäcktes det att det i ett par burkar såg ut som om tomteskägget var förvarat där, dom hade helt enkelt gått upp och all den goda maten gått tillspillo.

Då vi tänker på detta, sänder vi en tacksamhetens tanke till dagens frysboxar.

Berättat av Dagny Henriksson.