På Krutträsket, där byborna ägde fiskerätt på hälften av träsket, lade man ut nät, langnen, under isen. Man använde flera nät, gjorde flera hål, brunnar, för att kunna föra näten framåt mellan dessa. På stranden högg man en stång, rackstång. Ett rep, fastgjort i änden på nätet, fästes i stångens ena ände. Så stacks stången ner i första "langbrunnen" och från denna fördes den till nästa o.s.v. till det sista, vanligtvis tredje hålet för nätet. Där drog man upp stången och med hjälp av repet drogs nätet under isen.
När man skulle vittja, förde man stången i motsatt riktning och nätet togs upp och fisken lossades. Sedan drog man med hjälp av repet ut nätet igen.

Näten sattes ut på sikens lekplatser. Fångsten var alltså övervägande sik men även siklöja. Denna fisk saltades för att kunna förvaras.

På selet användes kolnot. Den roddes ut i en stor båge, till sist i en cirkel. Så tog man en stång, slog i vattnet och skrämde fisken in i nätet.

På sommaren rodde man släplina, vilket fiskesätt fortfarande brukas. På reven satt flera flugor monterade. Detta mete ger harr samt ibland börting och öring.
Ro utterbräde med långlina försedd med flera flugkrokar förekom även i gamla tider likväl som nu. Då fick man mest sik.

Ljustring förekom ofta på höstkvällarna och nätterna. Då rodde man ut. Ett lysjärn fästes på båten. Senare användes en stormlyckta. Med detta ljus lystes vattnet upp så fisken blev synlig. Fiskeredskapet kallades ljustra. Harrljustra, sikljustra eller laxljustra beroende på vilken fisk man ämnade sticka ljustret i.

Harrljustra var den minsta med fem tinnar.
Lika många tinnar hade sikljustra men denna var något större.
Laxjustra var den största med endast fyra tinnar.
Ljustren var oftast hemmagjorda. Skaften av långa smala tallstammar. Omkring fyra meter skulle skaftet vara.
Lysjärnet hade man själv lillverkat.

I mjärden får man nu abborrar. Pimpelfisket på vårvintern ger också en del abborrar.